Hur känns det inuti dig när du gör någonting som är riktigt bra?
Jag menar inte när du är extra duktig, utan när du gör någonting som är ”rätt”.
När jag gör någonting som är riktigt bra känns det som om alla kanter är utslätade, inuti mig. Som om en pusselbit har glidit in på sin rätta plats, och nu är en del av helheten.
Så känns det när jag har skrivit det sista på en predikan.
Det betyder inte att det jag har skrivit nödvändigtvis är helt rätt ur alla synvinklar. Det kan man aldrig riktigt veta. Men den känslan, en pusselbit på sin rätta plats, tolkar jag som att jag har gjort det bästa jag kan, och att det är helt OK.
Så kändes det igår, när jag skickade iväg min uppsats för bedömning.