I Harry Potters värld kan man svänga med sitt trollspö och säga en trollformel, så slipper man göra tråkiga eller svåra saker, som till exempel diska eller bära en tung låda. Mycket praktiskt, kan man tycka.
Jag har många gånger önskat att Hermione Grangers väska, den som rymmer precis hur mycket som helst fastän den är ganska liten, skulle finnas i verkligheten. Men det gör den inte. Och man kan inte trolla bort behovet av att själv göra tråkiga eller svåra saker.
Ibland hör jag någon prata om bön, och framför allt orden ”I Jesu namn”, som om det vore ett trollspö eller en magisk formel. Det var inte förrän jag befallde tapeten i Jesu namn som jag lyckades få upp den på väggen helt rak, sa en bekant till mig en gång. Jag kommenterade inte det, men tänkte desto mer.
Om vi använder Jesusnamnet, eller våra böner, som magiska formler, för att vi vill slippa sådant som är tråkigt eller svårt, då har vi missat någonting viktigt.
Jesus är vägen till Gud, och alla våra böner är samtal med Gud. Varken Jesusnamnet eller andra böner är våra tjänare, som vi kan använda hur vi vill, för våra egna syften.
Jag tror fullt och fast att Gud gör under när vi ber. Ibland får vi se undren, ibland syns de inte för våra ögon. Och jag är övertygad om att det alltid händer någonting när vi ber, oavsett om vi märker det eller inte.
Men vi ska aldrig tro att Gud är vår tjänare, eller att den hjälp Gud ger oss är till för vår personliga bekvämlighet, för att vi ska slippa vanligt hårt arbete.