Mycket av de oroligheter vi ser och hör talas om, både här i Sverige och i övriga världen, tror jag har att göra med en längtan efter tillhörighet.
Behovet av gemenskap med människor som tänker som man själv, eller som accepterar en som man är, är stort. De flesta av oss skulle nog inte klara oss särskilt länge utan en sådan gemenskap.
Känslan att man inte hör hemma någonstans kan leda till att man mer eller mindre omedvetet anpassar sig till någon grupp som man upplever tar emot en och accepterar en som man är.
Men i själva verket kan det mycket väl vara så att den gemenskap man söker blir till ett fängelse, där man formas till någonting annat än det man egentligen är.
Igår skrev jag om den kristna gemenskapen, där alla är välkomna. Trots det goda syftet med den gemenskapen finns det ändå en risk att man söker sig till den för att man känner behov av att tillhöra en grupp av något slag, i stället för att söka gemenskap med Gud själv. Det är inte fel i sig, men det kan bli väldigt tokigt, om det vill sig illa.
Ingen grupp eller gemenskap som ställer krav på att du ska vara på ett visst sätt för att få lov att vara med är OK. Det spelar ingen roll vilken. Krav på ett visst uppträdande eller på något särskilt sätt att tänka betyder att någonting är fel i den gruppen.
Till eftertanke: Ställer jag (du) och/eller min (din) kristna gemenskap felaktiga krav på dem jag (vi) möter, i stället för att låta eventuell förändring komma inifrån, som ett resultat av mötet med Gud själv?
[fb_button]