I en av söndagens bibeltexter läste vi om krukmakaren som jobbar med en klump lera. När hen inte får till det som hen vill knådar hen ihop leran igen, till en klump, och börjar om från början. Tanken är att Gud kan forma Israels folk, och i förlängningen alla hans folk, som han vill.
Men vem vill väl vara en klump lera? Lera är kladdigt, och ännu mer kladdigt blir det när krukmakaren tar vatten på sina händer och knådar och bearbetar leran. Lera kan delas upp i mindre bitar, eller knådas ihop till större klumpar. En liten del av leran blir alldeles för blaskig av allt vatten, och torkas bort och kastas. Jag vill inte torkas bort och kastas!
Men när jag tänker efter… Förändring är nästan alltid jobbig, särskilt när man inte har fått välja den själv. Men resultatet kan bli bra ändå. Jag har själv upplevt att jag liksom känner mig ”knådad” när jag står mitt uppe i någon förändring i mitt liv. Ibland känns det rentav som om det är min hjärna som blir ”knådad”. Det är tröttande, och jobbigt, och besvärligt. Men det kan bli jättebra, efteråt, när jag har lärt mig någonting nytt, och när allting har lagt sig till rätta efter det jobbiga knådandet.
Så kanske det ändå inte är så dumt att vara en klump lera i Guds händer?
(Jer 18:1-6)