I morse läste jag om en gång när Jesus gav några religiösa besserwissrar svar på tal.
Är det rätt att betala skatt, frågade de? De frågade för att de ville sätta dit Jesus, och frågan var mer komplex än vi svenska 2000-talsmänniskor förstår. Vare sig Jesus svarade ja eller nej skulle han råka illa ut. Så vad svarade han?
På sitt vanliga smarta sätt svarade Jesus varken ja eller nej. I stället frågade han vems bild och namn som fanns på de mynt man på den tiden använde för att betala bland annat skatt. Samma fråga till oss här i Sverige idag (om man struntar i att vi aldrig betalar skatt med kontanter) skulle få svaret: Hans Majestät Konung Karl XVI Gustaf. För det är ju kungens namn och/eller bild som finns på våra svenska mynt, i alla fall på dem som är tillverkade efter 1973.
De religiösa besserwissrarna svarade snällt på frågan, och då sa Jesus: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. (Matt 22:21) På svenska blir det: Ge staten vad staten har rätt till och Gud vad Gud har rätt till. Pengar är bra till mycket, men Gud vill inte ha våra pengar, han vill ha vår själ. Vårt hjärta, för att göra det mer begripligt.
Jesus hade en märkvärdig förmåga att svara på fel fråga. De som bara ville sätta dit honom frågade en sak, och han svarade vad de egentligen behövde höra. Du kan, om du vill, läsa hela storyn här: Matt 22:15-22. Om du vill veta mer om varför det var en så knepig fråga kan du läsa på t.ex. den här sidan.
Samma sak kan hända oss också. Jesus (som inte är död och begraven och bortglömd, utan lever fortfarande) vet mer om mig (dig) än jag (du) gör själv. Därför kan det hända att när vi letar efter honom, efter bästa förmåga, då hittar vi någonting annat än det vi trodde att vi ville hitta.
Om du tänker efter, vad tror du då att du egentligen skulle behöva hitta?
Är det samma sak som du letar efter?