Idag är det Tacksägelsedagen, om man följer kyrkoåret för Svenska kyrkan. Just den här tacksägelsedagen tänker jag med värme och tacksamhet på min gymnasiekompis, som tog med mig till Kyrkans Ungdom och till kyrkokören. Om hon inte hade gjort det hade jag inte varit den jag är idag.
Det är väl rätt självklart, kan man tycka. Allting som man upplever sätter spår, man formas hela tiden av det man möter och det man upplever. Men just detta, att hon introducerade mig i det kyrkliga livet, tror jag är en starkt bidragande orsak till att jag nu är på väg att bli präst.
Det är jag mycket glad för. Därför säger jag: Tack, Bitta! 🙂