Jag avslutade visst inte min tankegång där jag funderade på vad äktenskapet betyder, och vad det betyder för mig att viga människor, med tanke på att många äktenskap slutar i skilsmässa.
Jag är fortfarande tveksam, men det ingår i prästens arbetsuppgifter att viga. Och, kanske det viktigaste – jag tycker inte att det är min uppgift, prästens uppgift, att döma och bedöma människor. I vigselsamtalen pratar vi om relationer, om Gud och tro, och givetvis om äktenskap. Det är bara om jag upptäcker att någonting är fel, riktigt illa, som jag anser mig ha mandat att ta upp det med vigselparet. I vissa lägen kan jag vägra att viga, men inte för att jag personligen har synpunkter på äktenskap i allmänhet eller på just det aktuella blivande äktenskapet. Bara om det handlar om tvång eller på något annat vis är olagligt kan jag säga stopp.
Visst skulle jag önska att jag kunde sätta gränser, när jag upplever att någonting verkar olämpligt. Men var skulle jag i så fall sätta gränserna? Och vems gränser skulle i så fall gälla? Om jag hänvisar till Guds regler – vems tolkning av de reglerna tänker jag då på?
Som du förstår är det inte någon lätt sak, det här med att avgöra vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Och när någon menar sig veta exakt vad som gäller, och vad Gud vill, i detalj, då tar jag ett mentalt steg tillbaka, och tänker att det där kan varken du eller jag veta så säkert.
Men jag är vigd till präst i Svenska kyrkan. Därför får jag i vissa lägen överlåta åt organisationen, trosgemenskapen, som helhet att sätta gränserna för min tjänst.
Eller avsäga mig prästämbetet. Och det har jag inga som helst planer på att göra.