Ibland får jag intrycket att det som gäller för många av oss människor är ”Alla på en gång, men jag först!”
Om ingenting spelar någon roll, då är det förstås viktigt att se till att man själv får det man vill ha. Eller det man själv tror att man behöver.
Då blir andra människor inte så viktiga. Den viktigaste personen är jag själv.
Men när jag (du) har fått det jag (du) behöver för att överleva och ha det ganska bra, kan jag (du) då inte börja tänka lite mer på andra människor också?
Det kanske inte är så att ingenting spelar någon roll? Kanske finns det ganska mycket som spelar roll?
Kanske det faktiskt ändå är så, när jag (du) tänker efter, att det finns en hel del som spelar väldigt stor roll?