Jag erkänner – jag kan inte alltid förlåta mig själv.
Framför allt har jag svårt att förlåta mig själv för att jag gör misstag.
Oj då, det lät inte så bra.
Misstag gör vi ju allihop. Jag är ganska säker på att till och med du gör misstag ibland. Eller hur?
Inom själavården pratar vi om skillnaden mellan skuld och skam, där skuld handlar om vad vi gör, och skam handlar om vad vi (tror att vi) är.
Skuld går ofta lättare att hantera än skam. Har jag gjort någonting som jag förstår var fel, då kan jag be om förlåtelse, och förhoppningsvis också bli förlåten, och sedan gå vidare i livet.
Men skam är svårare att hantera. Om jag (tycker att jag) är någonting som jag (tycker att jag) inte borde vara, då kan jag inte alltid göra någonting åt det.
Till exempel om jag gör misstag, dumma misstag, och gör om samma misstag gång på gång. Eller i alla fall själv tycker att jag gör om samma dumma misstag gång på gång. Då blir jag besviken på mig själv, och har svårt att förlåta mig själv för det jag gör.
I själavården pratar vi också om själv-medkänsla. Det är, enkelt uttryckt, att vara barmhärtig mot sig själv, och visa förståelse när man gör någonting dumt.
Raka motsatsen mot vad jag gör, när jag blir besviken på mig själv, och har svårt att förlåta mig själv.
Men vad är det vi brukar säga? ”Älska din nästa som dig själv!”
För att kunna älska sin nästa som sig själv, vad måste man då göra, först av allt?
Man måste älska sig själv.
Och för att man ska kunna älska sig själv behöver man veta att man är älskad av någon annan. Någon som inte älskar mig idag och glömmer bort mig i morgon. Någon som älskar mig för den jag är, inte för vad jag gör.
Det finns bara en som förmår älska på det viset.