Häromdagen skrev jag i ett inlägg att jag inte skulle bli någon bra nunna, eftersom jag alltid vill veta ”varför”. Jag fick en kommentar till det inlägget: ”Och jag som ville bli nunna en gång efter att ha sett Sound of music, det verkade så enkelt att bara behöva följa klostrets regler utan att ifrågasätta.”
Ja, det kan låta bekvämt att ”bara lyda”. Jag har också tänkt tanken. Om man är övertygad om att den man lyder verkligen är tillräckligt klok och tillräckligt kärleksfull, då är det nog inte svårt att lyda.
Barn som litar på och känner sig trygga med sina föräldrar, och som vet att de får lov att ifrågasätta det föräldrarna säger och får diskutera med dem, de har nog inte svårt för att också lyda dem. Föräldrar som tar sig tid att prata med sina barn, och berätta och förklara, vinner barnens förtroende.
Men finns det någon människa som alltid är klok och kärleksfull? Som aldrig skulle utnyttja makten på fel sätt? Man brukar säga att makt korrumperar.
Så när man i den kristna tron pratar om att lyda Gud, då kan det kanske låta konstigt. Varför ska man lyda Gud?
Men om nu Gud verkligen är god, om Gud nu verkligen älskar oss, som Bibeln säger, och om nu Gud är den där föräldern som vet vad som är bäst för oss, och vad vi behöver för att leva ett riktigt bra liv, och som dessutom låter oss ifrågasätta och diskutera, skulle vi då inte också kunna lyda Gud?
Vad skulle behövas för att du skulle kunna känna förtroende för Gud?