Idag har jag lett Aftonsången, eller Vespern, som det också heter. Jag satt längst fram, på en stol, med sidan mot församlingen. Där satt jag hela gudstjänsten, och läste och sjöng, ibland ensam, ibland tillsammans med dem som var med på gudstjänsten.
Egentligen gillar jag inte att synas. Det gör mig obekväm att vara fokus för all uppmärksamhet.
Men vet du vad? När jag jobbar som (nästan) präst gör det mig ingenting att synas.
Det beror nog på att det inte är jag som är fokus för uppmärksamheten. Inte egentligen.
Vi är ju där för att vara tillsammans med Gud. Med varandra också, förstås. Men först och främst med Gud.
Och då är det Gud som syns mest. Inte jag.