Är Gud svartsjuk?

Vad tänker du på när du hör att någon är svartsjuk? För min del ser jag framför mig en person med rynkad panna och ilsken blick, som tror sin älskade om att ha begärelse till andra, och som på alla sätt vill hindra detta och hålla kvar den älskade. Svartsjuka är inte förknippat med någonting positivt, i min tanke. Man kan vara svartsjuk utan att ha någon rätt att vara det, och utan att det finns någon saklig grund för svartsjukan.

På flera ställen i Bibeln står det att Gud är svartsjuk.
(Läs här, om du vill: 2 Mos 20:5, 2 Mos 34:14, 5 Mos 4:24, 5 Mos 5:9, 5 Mos 6:15, Jos 24:19, Ps 78:58, Hes 5:13.)

När jag läser det får jag min bild i huvudet, av den ilskna och nästan hotfulla person som jag förknippar med svartsjuka. En sådan Gud gillar jag inte särskilt mycket.

Men om jag tänker mig att svartsjuka är en juridisk inställning, inte i första hand en känsla, då blir bilden en annan. ”Vi har ett avtal, du och jag. Håll fast vi det avtalet! Det gör jag.”

Det är i Gamla testamentet det står att Gud är ”svartsjuk”. Gamla testamentet handlar om Israels folk, som Gud valde ut bland alla andra för att de skulle vara Guds speciella folk. De fick frågan om de ville tillhöra Herren Gud, och bara Herren Gud. De svarade ja. Inte bara en gång, utan gång på gång svarade de ja på frågan.
(Läs om det här, om du vill: 2 Mos 19:3-8, 2 Mos 24:7, 5 Mos 5:27, Jos 24:16-24)

Kanske är det därför så, att när det står att Gud är ”svartsjuk” betyder det i princip att Gud påminner dem om det avtal de har slutit? Jag tror inte att det är samma sak som att vara ilsken och hotfull (även om det ena nog kan leda till det andra).

Den bilden stämmer inte helt med de texter jag hänvisar till. Där står det att Gud är både arg och hotfull. Men jag tror ändå att det handlar om ett juridiskt avtal, inte om en känsla.

Det här får jag visst grunna mer på.