Jag måste ha haft änglavakt igår. Eller …?
Det kunde ha gått mycket värre när jag stod på öronen på trottoaren. Jag kunde ha slagit i huvudet, rivit sönder kläderna, fått mina glasögon krossade. Jag kunde till och med ha dött. Nog måste väl det betyda att Gud skyddade mig?
Men om jag säger att jag hade änglavakt, att Gud på ett särskilt sätt skyddade mig, just mig, från att bli värre skadad, vad säger då det om Gud?
Har Gud favoriter, som han beskyddar, medan han låter alla andra fara precis så illa som de skulle kunna göra? Är Guds änglar halvblinda, så att de bara ser och beskyddar dem som Gud särskilt har gett dem i uppdrag att se och beskydda?
Och varför skulle Gud särskilt beskydda vissa människor, och inte alla? För att han älskar vissa människor mer än alla andra? För att vissa människor har särskilt viktiga uppgifter att utföra?
Nej, hur gärna jag än skulle vilja tro att jag är särskilt viktigt för Gud, och att han därför särskilt beskyddade mig igår, så kan jag inte göra det. Gud älskar ALLA. Inte bara dem som älskar honom eller som gör särskilt viktiga saker (om det nu finns ”särskilt viktiga saker” i Guds rike). Han älskar ALLA, och är lika rädd om alla.
Varför är det då så att en del människor blir skadade, eller dör, medan andra klarar sig oförskämt bra? Det får jag återkomma till.
Fast jag tycker om att tänka att jag har änglavakt. Och så kan ju tankarna få gå utan att Gud direkt favoriserar just mig. Ibland går det NÄSTAN jättilla, och då är det skönt att känna att en har sällskap och fick stöd. Och ibland blir det jätteilla, och då är det nog ännu viktigare och finare att jag vet att änglarna/Gud är med mig, hos mig