Idag stod jag på öronen, big time. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt flög jag genom luften och landade platt på trottoaren.
En vänlig man kom till min hjälp, frågade hur det gick, hjälpte mig upp. I det läget frågar man inte ”vem är du”, ”vad heter du” eller ”vad har du för avsikt med att hjälpa mig”. Man bara tar emot, inte minst för att luften har gått ur en, och man knappt vet vem man är själv.
Det var på lunchrasten det hände, och jag tog mig tillbaka till skolan utan problem, även om jag linkade rätt rejält. Väl framme fick jag hjälp av andra vänliga själar, med tröst och omplåstring. Sen började det göra ont i foten, och jag insåg att jag hade problem. Hur skulle jag kunna ta mig hem (rätt långt, byte mellan buss och tåg), med min tunga ryggsäck, utan att kunna stödja på ena foten?
Man (läs: jag) vill så gärna klara sig (läs: mig) själv, inte vara till besvär. Mina föräldrar säger ibland att det första jag lärde mig säga var ”Kan själv!”. Det må vara sant eller inte, men det ligger antagligen någonting i det. Jag vill gärna klara mig själv.
Jag hade inte tänkt fråga, för jag trodde att jag redan visste vad svaret skulle bli, men frågade ändå skolvärdinnan om det möjligtvis stod några kvarglömda kryckor i något hörn och skräpade. Döm om min förvåning när svaret blev ja! Och fram kom inte bara en utan tre kryckor, som jag fick välja bland.
Med kryckor visste jag att jag kunde ta mig hem, med ryggsäck och allt. Och här är jag nu, med lindad fot. Trött, men helt OK (förutom den svullna fotleden).
Med det här vill jag säga: Våga fråga! Du kanske inte tror att du kan få hjälp med ditt problem. Men tänk om du faktiskt kan få det, på ett sätt som du trodde var omöjligt?
Oj då! Kan du också ramla. Det är inte bara jag som är fumlig och klantig. Vilken tröst va!
Men vad skönt att det inte blev värre. Hoppas att du klarar dig bättre dag för dag. Nu börjar jag längta till VÅREN och att komma ut i naturen. Se sipporna, känna markens dofter.