Jag – ett träd?

”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” (Matt 13:31-32)

Det är Jesus som säger de orden, i Matteusevangeliet i Bibeln.

Idag funderade jag lite på de där orden. Eller mediterade, som man brukar säga. Och då slog det mig – det är jag som är senapskornet! Jag – och du!

När vi blir ”planterade” av Gud kan vi ”växa upp” och bli oss själva, de personer vi innerst inne är.

Och när vi är de människor vi verkligen är, då mår vi bra.

Vi kanske inte är störst av alla människor. Men vi vet att vi är älskade.

Av Gud.

Alltid.

Varför präst? (Del 3)

Det tog väldigt lång tid för mig att komma till skott, och bli präst.

När jag väl, efter kanske 30 års tvekan, började utbilda mig, och började söka efter ett stift som ville ta emot mig, gick det inte så bra. Jag fick ett besked som jag inte förstod, och visste inte vad hur jag skulle gå vidare.

Då tänkte jag ungefär att ”då skiter jag väl i att bli präst, då”. Det var så det kändes.

Men så satt jag i kyrkan en söndag, för att sjunga med kören i gudstjänsten. Och när jag tittade på prästerna (för de var flera som tjänstgjorde den söndagen), på vad de gjorde, då gjorde det så ONT i mig.

Om jag inte kan bli präst vet jag inte vad jag ska ta mig till, tänkte jag.

Jag kände mig ungefär som profeten Jeremia i Bibeln skriver:

”Men tänker jag: ’Jag bryr mig inte om honom,
aldrig mer skall jag tala i hans namn’,
då blir det i mitt bröst som brann där en eld,
instängd i mitt innersta.
Jag försöker stå emot
men förmår det inte.”
(Jer 20:9)

Och så försökte jag med ett annat stift. Och till slut gick det bra.

Nu har jag varit präst i snart åtta år.

Och jag är så GLAD, och så TACKSAM för att jag fick bli präst! 🙂

Varför präst? (Del 2)

Jag var mycket sträng mot mig själv när det gäller om jag kunde vara präst eller inte. Ansvaret vilade tungt på mina axlar, så tungt att jag inte har ansåg mig kunna bära det.

En präst måste ju vara ett gott föredöme i alla lägen. En präst måste också stå emot frestelsen att missbruka den makt som oundvikligen följer med ämbetet.

Hur skulle jag kunna vara ett gott föredöme, med alla mina fel och brister? Och hur kan jag vara säker på att jag inte kommer att förledas att använda den prästerliga makten på fel sätt, med motivationen att jag gör det för församlingens eller enskilda människors bästa?

Men Gud kunde använda till och med Simson (självsvåldig maktmissbrukare, se Domarboken kapitel 13-16), Jona (tjurskallig fegis, se Jona kapitel 1-4) och Paulus (aggressiv perfektionist med orimligt höga krav på både sig själv och på andra, se Apostlagärningarna kapitel 13-28).

Då kan han också använda mig.

Och inte bara mig, utan vem som helst som ställer sig till hans förfogande, oavsett vem man är, eller hurdan man är. Dig också.

Man kanske inte ens märker eller förstår när man blir använd av Gud, inte ens när det man gör eller säger får stor inverkan på andra människors liv.

Jag vågar ställa mig till Guds förfogande. Vågar du?

Fortsättning följer.

Varför präst (del 1)

Varför vill jag vara präst? Det är både lätt och svårt att svara på den frågan. Om jag vill göra det enkelt för mig svarar jag: För att Gud vill det.

Egentligen är det den enda anledningen. Jag skulle inte vilja vara präst om inte Gud också vill det.

Det svåra ligger i att försöka förklara hur jag vet att Gud vill att jag ska vara präst.

Jag har inte fått någon skriftlig kallelse från Gud som jag kan visa upp, där det står att jag ska vara präst. Det är snarare en inre upplevelse. Gud har på olika sätt gjort klart för mig att han vill att jag ska vara präst. När jag rör mig i den riktningen känns det bra inuti mig. När jag rör mig åt något annat håll känns det inte bra inuti mig.

Det är alltså det enkla svaret.

Fortsättning följer.