Förstå vinken – eller ge igen?

När jag var tonåring och ville få min kompis uppmärksamhet brukade jag smälla till kompisen på armen. Men så en dag gjorde min kompis samma sak på mig. Och då fattade jag hur det kändes för kompisen när jag gjorde så. Och då slutade jag med det.

Om jag hade haft ett annat sätt att tänka skulle jag ha kunnat bli arg i stället, och gett igen, utan att fatta att det var jag som hade börjat. Som vissa makthavare jag läser om på svt nyheter idag.

Egentligen behöver vi alltid tänka efter både två och tre varv, när någon gör någonting mot oss som vi inte gillar. Vad är bästa sättet att hantera just detta? Var det jag som började? Har jag gjort någonting mot den personen?

Men även om jag är helt oskyldig behöver jag tänka mig väldigt noga för innan jag ger igen på något sätt. Vad får det för konsekvenser, för den personen, för vår relation (om vi nu har en relation av något slag)?

Och framför allt har vi en tydligt exempel att följa, i en person som själv aldrig gav igen med samma mynt.

Vad gör dopet med oss?

Jag har tidigare skrivit att dopet är någonting man ”gör”. Men vad gör dopet med oss?

När man blir döpt blir man på ett särskilt sätt delaktig i kyrkan. Om man döps i Svenska kyrkan blir man förstås medlem i Svenska kyrkan. Men man blir också ”medlem” i hela den kristna kyrkan, över hela jorden och i alla tider.

Man måste inte vara döpt för att höra till den kristna kyrkan. Det räcker att man tror på Jesus Kristus. Men precis som dopet är ett tecken på att man ger någonting till Gud och får någonting av Gud, ett tecken som kan vara till hjälp när man tycker att Gud är långt borta, är det också ett tecken på att man hör till kyrkan.

Jag tror inte att dopet är någonting magiskt, men jag tror inte heller att dopet bara är en symbol. Jag tror att vi aldrig riktigt kan förstå dopet, att det rymmer så mycket mer än vi kan tänka oss.

Allt det här är viktigt för mig. Men egentligen räcker det att veta att Jesus, som jag litar på, vill att vi ska döpa och bli döpta.

Jag skulle kunna säga mycket mer om vad dopet gör med oss, men det får räcka så här.

Berätta gärna vad du själv tänker!

Döden är en del av livet

Vi människor vill så gärna veta vems ”fel” allting är. Om vi inte kan återställa det som har gått snett är det som om det ändå känns lite bättre om vi kan hitta någon att lägga skulden på.

Särskilt tydligt blir det när någon vi älskar har gått bort i förtid.

Vems fel är det att min kära inte längre finns här hos mig? Vems ansvar var det att förhindra min käras död? Vem ska jag kräva på gottgörelse för min förlust?

Men tänk om det inte var någons ”fel”? Tänk om det inte finns någon att ställa till svars, eller kräva gottgörelse av?

Ibland är det förstås någon eller några som har gjort fel, avsiktligt eller av misstag. Men det kan faktiskt också vara så att ingen är ansvarig, att döden har inträffat utan att någon har orsakat den.

För döden är en del av livet. Döden är en av konsekvenserna av att vi människor, alltså mänskligheten som grupp, har valt att hålla Gud utanför våra liv. Utan Gud måste livet en dag ta slut. Utan Gud dör människor, både goda och mindre goda människor, alldeles för tidigt.

Vi vill gärna vara våra egna gudar, leva våra liv som vi själva vill, inte lyssna på den som har tänkt ut och gjort oss.

Men det får konsekvenser att välja bort Gud.

När vi människor, mänskligheten som grupp, inte vill ha Gud i våra liv måste vi själva, tillsammans, ta ansvar för allting. Också för liv och död.

Då kan vi inte lägga allt ansvar på ”någon annan”. Då måste vi ta på oss vår egen del av ansvaret.

Eller som det står i en av kyrkans bekännelseböner:

”Jag har inte älskat dig [dvs Gud] över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd [dvs det som står i de två första raderna]
är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig [dvs Gud].”

Verklig frihet är
att ta sitt eget ansvar,
att låta alla andra själva ta på sig sitt eget ansvar.

Att låta Gud vara Gud.

Fast mark under fötterna?

”Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
svik mig aldrig!
Du som är trofast, hjälp mig, befria mig,
lyssna på mig och rädda mig.
Var min klippa dit jag kan fly,
borgen där jag finner räddning.
Ja, du är min klippa och min borg.”
(Ps 71:1-3)

Om vi inte har fast mark under våra fötter kan vi inte göra någonting, inte komma någon vart alls.

Gud tål att vi står på honom, att vi prövande hoppar på honom, och att vi i vår frustration och ilska stampar på honom.

Vad händer om man inte blir döpt?

För några dagar sedan undrade jag vad som händer om man inte blir döpt. Alls.

På ett ställe i Bibeln står det att ”den som tror och blir döpt skall räddas” (Mark 16:16). Det kan låta som om den som inte blir döpt inte heller skall räddas. Men fortsättningen på meningen är inte ”men den som inte blir döpt skall…” utan ”men den som inte tror skall …”.

Det är alltså inte nödvändigtvis så att den som inte blir döpt på något vis skulle hamna utanför Guds omsorg.

Vem är det då som blir räddad?

Man kan diskutera vad ”bli räddad” betyder, men det går jag inte in på just nu.

På flera ställen i Bibeln står det att ”den som håller ut till slutet skall blir räddad” (Matt 10:22; Matt 24:13; Mark 13:13). Jesus säger också att ”den som går in genom mig (som är grinden) skall bli räddad” (Joh 10:9). Det står också ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad” (Apg 2:21,
Rom 10:13), ”Tro på Herren Jesus, så skall du bli räddad” (Apg 16:31) och ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9)

Det finns tydligen flera olika sätt att bli räddad på, och dopet är ett av dem.

Om man inte ”går förlorad” för att man inte blir döpt, då är vi tillbaka till frågan – Varför ska man över huvud taget bli döpt?

Fortsättning följer.