En som alltid är nära

Gud är alltid på samma plats som jag. Eftersom jag inte kan se Gud kan jag uppleva att han är långt borta. Ändå är han här, just här där jag är. Och det gäller inte bara mig, utan även dig. Gud är alltid precis där du själv är.

Bibelns kung David skriver om det här, i Psalm 139 i Psaltaren:

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.”

David hade stor personlig erfarenhet av att umgås med Gud. Han var utvald att bli kung, men det dröjde lång tid innan han verkligen blev det. Och under den tiden fick han uppleva många svårigheter och motgångar. Ändå visste han hela tiden att Gud var med honom. Det står att han ”hämtade styrka hos Herren, sin Gud”.

Hur vet man, personligen, att Gud alltid är nära?

Mitt eget svar är att den samlade information och erfarenhet jag har tillgång till, från Bibeln, från andra kristna, och från mig själv, säger mig att det är så. Jag upplever inte alltid att Gud är nära. Men ibland gör jag det. Och när jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag mig märka att Gud har varit med mig på vägen.

Vad har du för erfarenhet av att Gud alltid är nära?

Gud kan inte räkna

En förälder älskar, i alla fall teoretiskt, alla sina barn lika mycket. I praktiken kan det nog vara så att något av barnen har en särskild plats i föräldrahjärtat, och om något av barnen krossar sin förälders hjärta tillräckligt många gånger kan föräldrakärleken faktiskt ta slut, eller i alla fall nästan ta slut.

Man brukar säga att Gud älskar alla människor lika mycket. Är det verkligen möjligt?

Vi kan inte låta bli att jämföra Gud med oss, och förutsätta att Gud på något sätt fungerar som vi fungerar. Och då kan tanken att Gud älskar alla lika mycket kännas obegriplig.

När jag var yngre, och tänkte på Guds kärlek, och hörde att Gud älskar alla precis lika mycket, då drog jag slutledningen att Guds kärlek inte kan vara särskilt mycket värd. Om han älskar alla lika mycket kan det inte bli mycket kärlek till var och en, tänkte jag.

Men då hade jag inte klart för mig att Gud inte är som vi, och särskilt inte som en mänsklig förälder. Gud är inte begränsad i tid och rum, och kan därför vara 100 % närvarande i en en människas liv och samtidigt vara 100 % närvarande i någon annan människas liv. Ja, faktiskt kan Gud vara 100 % närvarande i alla människors liv, samtidigt.

Guds matematik är verkligen annorlunda.

När förmågan är större än kunskapen

Kunskapens träd – på gott och ont. Så stod det i vår tidigare svenska översättning av 1 Mos 2:9 i Bibeln.

Jag tänker ofta på de orden, när jag läser nyheterna.

Vi kan så mycket. Men förstår så lite.

Kunskap är verkligen både på gott och på ont.

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Herrens bön – lite närmare

Att hitta tillbaka igen

Jag läste idag texten ur Matteusevangeliet om stjärntydarna som följde stjärnan och hittade det lilla Jesusbarnet. De gick först fel, eftersom de trodde att de visste vart de skulle gå – till kung Herodes palats i Jerusalem. Var skulle väl annars den nya kungen födas? Men sedan hittade de stjärnan igen, och då står det att de fylldes av stor glädje.

Precis så tror jag att det är, när vi går vilse, och sedan hittar tillbaka till vägen som leder till livet. När vi tror att vi vet, och slutar att lyssna efter Guds röst, och sedan börjar lyssna igen, då blir det varmt och gott och lugnt inom oss. Det är i alla fall min erfarenhet.

Jag brukar tänka på det som står i Jesaja 30:21 – och då läser jag helst den tidigare översättningen*: ”Och om du viker av, vare sig åt höger eller åt vänster, så ska dina öron höra detta ord ljuda bakom dig; ’Här är vägen, vandra på den.’ ”

Gud lämnar oss inte i sticket, även om vi slutar lyssna. För Guds djupaste längtan är att vi – du, jag, och alla andra människor – ska vilja vara tillsammans med honom.

Den där rösten vi hör bakom oss, den kan vara allt möjligt. För det mesta är det inte en hörbar röst. Men ibland är det faktiskt det.

Hur har du upplevt att Gud har talat till dig?

* Här citerar jag Svenska Bibelsällskapets varsamma revision av 1917 års översättning.

.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:
Den där stoltheten!