Etikett: döpas

Jag har bloggat om dopet några gånger, dop till omvändelse och förlåtelse och räddning (frälsning). Innan Jesus började sin förkunnelseverksamhet gick han till Jordanfloden, där hans kusin Johannes ”förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop” (Mark 1:4), och lät döpa sig av honom (Matt 3:13-17).

Men varför ville Jesus bli döpt? Han behövde väl inte omvända sig eller få förlåtelse för någon synd?

Det stämmer att kristendomens budskap är att Jesus inte behövde få syndernas förlåtelse. Han behövde inte heller omvända sig. Han var helt enkelt utan synd (Hebr 4:15, Joh 8:46).

Varför ville då Jesus bli döpt?

Så här tänker jag:

Eftersom Jesus inte behövde någon omvändelse, och inte behövde förlåtelse, hade hans dop (minst) två andra betydelser. Den ena var att dopet blev början på den reltivt korta tid då han vandrade omkring och pratade med människor om Gud och om sig själv, innan han blev dödad och blev levande igen. Dopet var då ett sätt att visa vem han var – Guds son. En markering, för vår skull.

Den andra betydelsen jag tänker på är att Jesus ville bli döpt för att visa att han var människa, precis som vi vanliga människor. Vi människor behöver dopet, och fastän Jesus inte behövde det lät han döpa sig. Dopet var då ett sätt att visa vem han var – människa. En markering, för vår skull.

Genom en och samma handling visade alltså Jesus att han var Guds son, helt och hållet annorlunda än vi människor, och att han var människa, precis som vi.

(Att Jesus var ”Guds son” får jag nog återkomma till.)

Jag har tidigare skrivit att dopet är någonting man ”gör”. Men vad gör dopet med oss?

När man blir döpt blir man på ett särskilt sätt delaktig i kyrkan. Om man döps i Svenska kyrkan blir man förstås medlem i Svenska kyrkan. Men man blir också ”medlem” i hela den kristna kyrkan, över hela jorden och i alla tider.

Man måste inte vara döpt för att höra till den kristna kyrkan. Det räcker att man tror på Jesus Kristus. Men precis som dopet är ett tecken på att man ger någonting till Gud och får någonting av Gud, ett tecken som kan vara till hjälp när man tycker att Gud är långt borta, är det också ett tecken på att man hör till kyrkan.

Jag tror inte att dopet är någonting magiskt, men jag tror inte heller att dopet bara är en symbol. Jag tror att vi aldrig riktigt kan förstå dopet, att det rymmer så mycket mer än vi kan tänka oss.

Allt det här är viktigt för mig. Men egentligen räcker det att veta att Jesus, som jag litar på, vill att vi ska döpa och bli döpta.

Jag skulle kunna säga mycket mer om vad dopet gör med oss, men det får räcka så här.

Berätta gärna vad du själv tänker!

För några dagar sedan undrade jag vad som händer om man inte blir döpt. Alls.

På ett ställe i Bibeln står det att ”den som tror och blir döpt skall räddas” (Mark 16:16). Det kan låta som om den som inte blir döpt inte heller skall räddas. Men fortsättningen på meningen är inte ”men den som inte blir döpt skall…” utan ”men den som inte tror skall …”.

Det är alltså inte nödvändigtvis så att den som inte blir döpt på något vis skulle hamna utanför Guds omsorg.

Vem är det då som blir räddad?

Man kan diskutera vad ”bli räddad” betyder, men det går jag inte in på just nu.

På flera ställen i Bibeln står det att ”den som håller ut till slutet skall blir räddad” (Matt 10:22; Matt 24:13; Mark 13:13). Jesus säger också att ”den som går in genom mig (som är grinden) skall bli räddad” (Joh 10:9). Det står också ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad” (Apg 2:21,
Rom 10:13), ”Tro på Herren Jesus, så skall du bli räddad” (Apg 16:31) och ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9)

Det finns tydligen flera olika sätt att bli räddad på, och dopet är ett av dem.

Om man inte ”går förlorad” för att man inte blir döpt, då är vi tillbaka till frågan – Varför ska man över huvud taget bli döpt?

Fortsättning följer.

För några dagar sedan skrev jag om dopet som en gåva från Gud, att man genom att bli döpt får ett nytt liv och lämnar sitt gamla liv bakom sig. Och så frågade jag dig om man behöver bli döpt en gång till om man inte tar vara på det där nya livet, utan går vilse och sedan hittar tillbaka till Gud igen (eller blir hittad av Gud igen).

Jag, och många med mig, tror att man bara behöver bli döpt en enda gång. Nu ska jag förklara vad jag menar med det.

Om dopet är en gåva från Gud, om den som blir döpt får ett nytt liv av Gud, då är det Gud som har ansvaret för det nya livet.

Jag (du) har givetvis ansvar för hur jag (du) tar vara på mitt (ditt) nya liv, men eftersom vi redan från början kan lista ut att vi inte kommer att lyckas leva som vi borde leva, hur mycket vi än försöker (eftersom vi bara är vanliga människor), och eftersom vi vet att Gud är Gud, och därför har full koll, så kan vi lita på att om (eller snarare när) vi gör bort oss (igen) så vill Gud att vi ska komma tillbaka till det där nya livet igen. Varje gång. Och när vi gör det, då kan vi lita på att Gud tar emot oss. Varje gång. Det som behövs då är insikt, ånger, bekännelse, och förlåtelse.

Så även om dopet bara händer en gång, så fortsätter det att gälla, vad som än händer oss i livet. Eftersom det är Gud som har ansvar för det nya liv vi har fått i dopet. Eller, som Jesus sa till Petrus: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren.” (Joh 13:9)

Därför, om mitt resonemang stämmer, går det lika bra att bli döpt som baby som att bli döpt senare i livet.

Men om man inte blir döpt alls, vad händer då?

Hur tänker du om det?

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit att man kan tänka att dopet är någonting man ”gör”.

Man kan också tänka att dopet är någonting man ”får”. Genom att bli döpt får man ta emot någonting av Gud. Men vad?

En tanke är att man får ett nytt liv, att man lämnar sitt gamla liv bakom sig och går in i ett liv tillsammans med Gud.

Det funkar bra att tänka så, tycker jag, när den som blir döpt är vuxen, eller i alla fall så pass gammal att själv kunna bestämma sig för att bli döpt. Men om det är en liten baby? En baby har väl inte något gammalt liv att lämna bakom sig?

Då tänker jag att även om man inte lämnar någonting bakom sig, rent konkret, så kan man ändå gå in i någonting nytt. Även en baby kan göra det.

Men om en baby inte är medveten om vad som händer i dopet kanske hen inte lever i det där nya livet när hen växer upp. Hur blir det då? Behöver man bli döpt igen, om man vänder sig bort från Gud, och sedan kommer tillbaka igen?

Men det är ju inte bara den som är döpt som barn som kan gå vilse och sedan hitta hem igen. Det kan alla göra, jag och du också. Behöver inte vi bli döpta igen, varje gång vi har tappat bort vår tro på Gud?

Hur tänker du?