Vi började vår vandring för tre dagar sedan. Husbonden gav oss order att lasta en åsna med mat för en vecka, och med ett fång ved, för vi skulle gå till ett berg och offra. Något lamm att lägga på veden behövde vi inte ta med oss, sa han. Det skulle ordna sig längre fram. Däremot skulle han ha sin son med sig. Det tyckte både Amon och jag var dumt. Pojken är ju inte mer än tolv år gammal. Nog borde husbonden vara rädd om sitt enda barn och låta honom stanna hemma?
Men vi är bara slavar, och vågade inte protestera så att det hördes.
Jag måste medge att pojken har varit duktig i alla fall. Inte en enda gång har han klagat. Men vi låter honom rida på åsnan ibland, för att han ska orka hela vägen.
Igår såg vi berget vi skulle till. Då sa husbonden till oss att slå läger, och vänta där medan han och sonen ensamma gick den sista biten.
Amon var trött och lade sig att sova, men jag hade inte lust att följa hans exempel, utan satt och följde dem med blicken nästan hela tiden. Det var lätt att se var de gick, eftersom där inte växte annat än några buskar och ett och annat träd.
Jag kom att tänka på att de ännu inte hade skaffat något offerdjur, men i en buske såg jag ett lamm som tydligen satt fast på något sätt. Det kunde de ta.
Men ingen av dem verkade se lammet. I stället tog min husbonde sin egen son, och band honom, och lade honom på veden. Precis som om han tänkte offra pojken!
Jag satt som förstenad, och trodde inte mina ögon. Inte tänkte han väl offra sitt enda barn?
Men det såg faktiskt ut som om det var vad han tänkte göra. Ur manteln tog han fram stora offerkniven, och höjde den över den stackars pojken, som var stadigt bunden och inte kunde röra en lem.
Jag tror att jag skulle ha skrikit rätt ut i förtvivlan, om inte handen som höll kniven hade hejdats i sista ögonblicket, som av en osynlig hand. Det såg ut som om husbonden vaknade ur en dröm. Han stödde sig mot vedtraven med den hand han höll kniven i, och tog sig för pannan med den andra. Sen vände han sig om, och gick rakt på lammet som fortfarande satt fast i busken, och dödade det väldigt fort.
Men då kunde jag knappast se vad som hände längre. Mina ögon var alldeles fulla av tårar, och jag darrade i hela kroppen. Det var verkligen otäckt!
När det arma barnet var befriat, och lammet offrat i stället, kom far och son tillbaka till vårt läger. Ingen av dem sa någonting, utan gjorde sig bara i ordning för natten, som om ingenting hade hänt. Och nu på morgonen gick vi order att vända hemåt igen.
(1 Mos 22:1-19)