När Israels folk hade blivit befriade från slaveriet i Egypten, då sa Gud de ord som vi hörde för en stund sedan:
”Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig”
Men vad hände? Jo, de lyssnade inte till Gud, och de höll inte hans förbund.
Vad gjorde Gud då? Jo, han förlät dem. Och förlät dem. Och förlät dem. För det hände inte en gång, utan gång på gång på gång, att de svek honom.
Han övergav dem inte.
Han blev inte trött på dem, och förkastade dem och valde ut ett annat folk i stället, eftersom de inte höll förbundet.
Om Gud hade gjort det, om han hade släppt Israels folk, och hittat ett annat folk att kalla sitt, då hade samma sak hänt igen. Det folket hade inte heller hållit hans förbund.
Hur vet jag det? Jo, för att jag vet hur vi människor är. Vi klarar inte att göra det goda. Ofta vill vi så väl, men gör inte alltid så väl. När vi försöker lyckas vi ibland, men vi misslyckas också, ganska ofta.
Och det vet Gud.
Han visste att det folk han hade valt ut, det folk som var hans dyrbara egendom framför alla andra folk, skulle svika honom, glömma honom, överge honom och vända sig till andra gudar (som ju egentligen inte var några gudar, eftersom det bara finns en enda Gud).
Gud förlät alltså Israels folk. Och de fick fortsätta att vara hans utvalda folk.
Men Gud sa inte att det inte spelade någon roll vad de hade gjort.
Han sa inte att det inte gjorde någonting att de svek honom, övergav honom och vände sig till andra gudar.
Han sa inte att de kunde fortsätta på samma sätt, eller att han skulle göra om sina bud så att de skulle vara lättare att följa.
Nej, Israels folk fick ta konsekvenserna av det de hade gjort. Varje gång de övergav sin Gud fick det konsekvenser för dem.
Men de var fortfarande Guds utvalda folk, hans dyrbara egendom framför andra folk.
Det här med att Israels folk är Guds speciella och utvalda folk är inte så lätt att förstå. Varför valde Gud just dem? Är de fortfarande Guds egendomsfolk? Och vad ska hända med dem i framtiden?
Det vet vi helt enkelt inte. Det finns en hel del ledtrådar om det i Bibeln, men det finns många som försöker tolka de där ledtrådarna, och det finns därför också många olika förslag till tolkningar. Så jag tror inte att vi kan reda ut den saken här och nu. Det får vi lämna det till en annan gång.
Låt oss nöja oss med att konstatera att Bibeln är full av texter som förklarar att Gud fortfarande betraktade Israels folk som sitt utvalda folk, när de texterna skrevs. Och att han har förlåtit dem, och förlåtit dem, och förlåtit dem. Inte en gång, inte sju gånger, inte ens sjuttiosju gånger, utan gång på gång, utan slut.
Så när Jesus i dagens evangelietext som svar på Petrus fråga om hur många gånger man ska förlåta sin broder, säger att vi ska förlåta varandra ”sjuttiosju gånger ”, då har han rejält på fötterna.
Han är ju sin Faders Son, han är ett med Fadern, han vet precis hur hans Fader tänker. Om Gud förlåter, om och om igen, utan att sluta förlåta, då ska vi också göra det.
Ibland hör jag någon säga att man inte kan förlåta vissa saker, sådant som är allt för svårt, allt för grovt, allt för kränkande eller som har skadat allt för mycket.
Ja, jag håller med om det. Man kan inte förlåta sådant – om det betyder att man ska släta över, glömma, låtsas att det aldrig har hänt, och fortsätta att vara vän med den som har skadat och kränkt, även om den personen inte känns vid sitt brott.
Men hur vad det Gud gjorde med Israels folk?
Han förlät, i betydelsen att han inte förkastade dem, att han fortsatte att älska dem. Men han lät dem ta konsekvenserna av sitt handlande. Han gav dem möjlighet att inse sitt brott, och att ångra det, och vända om till att göra det goda igen.
När någon gör riktigt illa mot oss, då behöver vi inte säga att det inte gör någonting. Då behöver vi inte säga att inget fel har begåtts mot oss. Det är inte det förlåtelsen innebär.
Att förlåta innebär att lyfta fram händelsen i ljuset, och ge motparten chansen att inse sitt felaktiga handlande, och ångra sig, och ändra sig.
Men om motparten inte gör det kan vi lugnt lämna det hela, och den som har skadat eller sårat eller kränkt oss, och själva gå vidare i livet.
För vi är ju inte Gud.
Gud klarar att förlåta och ändå fortsätta att vilja få en relation med den som har gjort fel mot honom. Tack vare Jesus Kristus finns det förlåtelse som aldrig tar slut, fastän vi gör samma sak gång på gång.
Jesus dog och uppstod en enda gång, men det han åstadkom med sin död och sin uppståndelse gäller för evigt, både framåt och bakåt i tiden.
Och Gud vet att vi inte klarar av att göra som han, eftersom vi bara är människor.
Så när Jesus säger att vi ska förlåta ”sjuttiosju gånger”, då tror jag inte att han menar att vi snällt ska gå tillbaka till att vara vän med den som ständigt skadar oss, eller att vi ska räkna gångerna vi blir skadade, och sluta att förlåta efter ett visst antal gånger.
Jag tror i stället att det innebär att vi varje gång vi blir kränkta, sårade eller skadade av andra människor, ska vi göra upp med det som har hänt. Antingen genom att konfrontera vår motpart, om det är möjligt, eller också genom att själva bearbeta det som har hänt, och lämna det bakom oss.
Inte en gång. Inte sju gånger. Inte ens sjuttiosju gånger, utan hur många gånger som helst.
För förlåtelse befriar. När jag eller du förlåter någon, då ger vi den personen möjlighet att bli fri genom att erkänna sitt fel, ta ansvar för det, och ändra sig till det bättre.
Och om det inte händer, om jag eller du förlåter någon som inte anser sig behöva vår förlåtelse, och vi går vidare i livet utan att fortsätta att bära bördan av det vi har varit utsatta för, då gör vi oss själva fria.
Och vi kan bli fria från det som har hänt, även om vår motpart inte erkänner sitt fel, även om vår motpart inte tar ett dugg ansvar, och inte ändrar sig det allra minsta lilla.
I dagens episteltext skriver Paulus att vi som tror på Kristus är en kropp, fastän vi är olika och kan göra olika saker. Om vi är en kropp, om vi hör ihop och bara kan fungera om vi håller ihop, då är det extra viktigt att vi förlåter varandra, och gör varandra och oss själva fria. Finns det spänningar i kroppen – och nu pratar jag om en vanlig mänsklig kropp, en sådan som både du och jag har – då gör det ofta ont, och man får kanske också en konstig hållning för att man försöker röra sig fastän det gör ont. Den kropp som är kyrkan fungerar på samma sätt. När vi inte håller ihop får vi ont, och får en konstig hållning. Bara om vi hela tiden gör upp med varandra, och inte går omkring med levande konflikter och olösta relationsproblem kan vi fungera som en riktig kropp.
För att sammanfatta vad jag har sagt i min predikan:
Gud förlåter. Inte bara en gång, eller ens många gånger, utan alltid.
Vi som tror på Gud behöver förlåta varandra, och göra upp med varandra när vi har gjort fel eller blivit illa behandlade.
Och när vi blir illa behandlade av någon som inte delar vår tro behöver vi också ge möjlighet till befrielse genom förlåtelsen, så att även vi själva kan bli befriade.
Näst efter kärleken är nog förlåtelsen den största gåva vi kan få, och den största gåva vi kan ge till andra.