Eva, präst i Dalsland

Enligt mina föräldrar var något av det första jag lärde mig att säga ”Kan själv!”.

Ibland tänker jag att det vore praktiskt om jag kunde klara mig själv, utan att behöva hjälp av någon. Det är lite jobbigt att vara beroende av att någon annan ska göra någonting för att man själv ska kunna göra någonting. Mycket enklare att inte vara beroende av någon, kunna göra precis som man själv vill, när man själv vill göra det.

Men tänk vad jag skulle gå miste om då! När någon annan kan mer än jag, eller har bättre möjligheter än jag, då behöver jag inte själv kunna allting.

Det är ju inte heller meningen att jag bara ska ta emot. Ibland får jag ta emot, andra gånger får jag vara den som ger, som hjälper, som har kunskap och möjlighet. Kanske inte till samma person, men om jag får ta emot av dig, kan jag ge vidare till någon annan.

Samma sak gäller dig också. Om du får ta emot av mig kan du ge vidare till någon annan.

Klagovisorna, en av böckerna i Bibeln, är precis som namnet säger full av en massa klagorop. Det är Gamla testamentets gudsfolk, Israel, som talar i boken. De har blivit tillfångatagna av fiender, och lever som krigsfångar, eller kanske som flyktingar, i främmande land. Jämmer och elände, rakt genom hela boken.

Men mitt i alltihop kommer det, hoppet om räddning:

”Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet.”
(Klag 3:22-23)

Den som (liksom jag) har den tidigare svenska bibelöversättningen i minnet känner nog igen den här formuleringen:

”HERRENS nåd är det
att det inte är ute med oss”
(Klag 3:22-23 i 1917 års översättning, skrolla ner till vers 22 och 23)

Jag tycker att de orden är till stor glädje och tröst, när jag tänker på hur vi människor ställer till det för oss.

Det är INTE ute med oss!

Om det bara berodde på oss skulle det nog snart vara det. Men det är inte vi som kommer att få sista ordet. Det är Gud. Och Gud har inte gett upp hoppet om oss.

Därför behöver inte jag (du) heller göra det.

Det kom några tjejer till Jesus.
De släpade med sig en annan tjej
och drog henne ända fram till honom.

”Hon har gjort något förfärligt!” sa de.
”Du vet vad som är rätt och fel, Jesus.
Nu ska du bestämma vad hon ska få för straff.
Hon har …”

”STOPP!” sa Jesus.
”Jag vet redan vad hon har gjort.
Det är inte jag som ska döma henne – ni ska göra det.
Men bara om ni aldrig har gjort någonting liknande själva.”

Tjejerna blev alldeles tysta, en lång stund.
Sen gick de därifrån, en efter en.

Jesus böjde sig ner och rörde vid henne som låg på marken.
”Var inte rädd!” sa han.
”Du gjorde fel,
men jag tror att du inte kommer att göra om det.

Var bara lugn.
Du kan gå nu.”

(Fri tolkning av Joh 8:3-11)

Jesus är död.

Han som vi älskade, trodde på, hoppades på, han är död.

Jag såg det med egna ögon. Jag såg hur han spikades fast på det där korset, och hur han sen slutade andas och dog.

Hur ska jag kunna fortsätta livet nu? Vad gör man när alla ens drömmar och förhoppningar dör?

Det är ett par dagar sedan det hände. Den här helgen har jag levt som i ett vakuum. Gått som i dvala, på rutin.

Jag har inte gråtit, det har jag inte kunnat. Det har inte funnits utrymme för tårar och gråt.

Nu ska vi gå till graven, jag och några vänner. Vi vill ta hand om hans kropp, ge honom en ordentlig begravning, smörja hans kropp och linda den i fint tyg.

Fastän han övergav oss, svek oss, genom att dö, förtjänar han ändå en hederlig begravning. Vi kunde inte göra det i fredags, klockan hade blivit så mycket när han dog, sabbaten skulle precis börja. Vi måste vänta.

Nu är vi framme vid graven.

Jag fattar inte…

Stenen som låg framför ingången till graven är bortrullad.

Inne i graven är det tomt. Vad är det som har hänt?
Vart har hans döda kropp tagit vägen?

Vi tittar på varandra. Vad är det som händer? Vad ska det här betyda?

Vilka är de där männen som står här framför oss? Hur kan deras kläder vara så skinande vita? Det gör ont i mina ögon, jag måste titta ner i marken.

”Varför söker ni den levande här bland de döda?”

Vad menar de? Jesus är ju inte levande längre. Han är död. Var skulle han vara då, om inte i sin egen grav?

”Han är inte här. Han har uppstått.”

Uppstått? Vad menar de? Vad betyder det? Uppstått?
Den som är död kan väl inte uppstå, hur skulle det gå till?

”Kom ihåg vad han sa till er medan han ännu var i Galileen.”

Men… pratar de om Jesus? Det måste de ju göra. Vem skulle de annars mena?

Vad sa han till oss medan han ännu var i Galileen? Han sa så mycket, så många bra saker, så många saker som gjorde oss glada och hoppfulla och trygga.

Men sen dog han i stället. Vad menar de egentligen?

”Kom ihåg vad han sa ”att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.”

Överlämnas i syndiga människor händer… Ja, men det sa han ju faktiskt. Nu kommer jag ihåg att han sa det.
Men vad det betyder vet jag inte.

Människosonen. Var det Jesus? Var det om sig själv han pratade?

Korsfästas – sa han verkligen det? Det minns jag inte.

Jo, det kanske han sa. Men det lät så obegripligt, jag kunde inte tro det. Han var ju den vi hoppades på, den som skulle rädda oss, bli vår kung. Stanna hos oss för alltid. Men uppstå? Hur skulle han kunna uppstå?

Uppstå? Det betyder väl att bli levande igen? Nej, det är ju omöjligt.

Vi går tillbaka till de andra. Vi måste berätta det här för dem. Uppstått? De kanske förstår vad det betyder.

…

Vi berättade för de andra. Alla vi som gick till graven och såg och hörde, alla vi berättade för de andra. Men de trodde inte på oss.

Struntprat, sa de. Uppstått? Det är omöjligt.

Jo, jag kan ju knappt tro på det själv, fastän jag har sett och hört med mina egna ögon och öron.

Men Petrus, han gick i alla fall iväg till graven.
Det var bara han som gjorde det.
Och han gick inte, han sprang.

När han kom tillbaka sa han att han hade varit ända framme vid graven, och tittat in i den. Där låg bara svepningen kvar, sa han. Jesus var borta.

Petrus fattade inte heller vad det betydde.

(Fritt efter Lukas 24:1-12)

Ibland säger vi att vi har gjort så gott vi har kunnat, fastän vi egentligen inte har försökt särskilt mycket. Det är skämmigt att behöva säga att man inte har gjort det man vet att man borde ha gjort.

Men som kristen behöver man aldrig skämmas. Vi behöver aldrig dölja våra misstag eller vårt slarv. Vi behöver bara medge att vi har gjort fel, lämna över det till Kristus, och be Gud om hjälp att göra det bättre nästa gång.

Ganska enkelt. Eller ganska svårt. Eller snarare både enkelt och svårt.

(Rom 7:14-25)