Jag har träffat många människor som mår dåligt på olika sätt. Ganska många har försökt ta sina liv, flera av dem har försökt mer än en gång. Några har tyvärr också lyckats.
När jag har pratat med dem har det blivit så tydligt för mig att de nog egentligen inte vill dö. De har bara så fruktansvärt ont, i kroppen eller i själen, att de inte ser någon annan utväg.
Jag vill så gärna att mina lidande vänner ska få se att det finns andra sätt att hantera smärtan. Att man inte behöver dö. Att det går att leva, och leva med glädje, fastän det inte alltid är lätt, och fastän det ibland kan göra väldigt ont också.
Vet man att man är älskad, älskad precis som den man är, utan förbehåll eller kritik, då kan det vara en början. Man orkar mycket mer när man vet att man är älskad och betydelsefull.
Att vara älskad betyder inte att man slutar ha ont, särskilt inte om det onda sitter i kroppen. Men den som är älskad kan dela sin smärta med den som älskar. Då blir det lite lättare att härda ut. Och då blir det också lite lättare att se det goda och varma och fina som också finns i livet, vid sidan av all smärta.
I Bibeln, särskilt i Psaltaren, finns många exempel på vad människor har skrivit när de har haft riktigt ont, när de inte har kunnat se någon annan utväg än att dö. Men de som skrev alla de där böckerna i Bibeln har också haft en stark tro på Gud, på att Gud finns och att Gud verkligen kan hjälpa. Därför kan det, lite om vartannat och ibland direkt efter varandra, stå väldigt positiva utrop och väldigt negativa nödrop.
Det visar, tycker jag, att det är OK att känna och tänka och säga precis vad man känner och tänker och säger, och att Gud välkomnar att vi är ärliga, även mot honom.