Eva, präst i Dalsland

En känsla av stress kan bero på olika saker. Kanske har man helt enkelt för mycket att göra, tiden räcker inte till, man försöker göra för mycket på samma gång. Ibland sitter det mer i kroppen, kanske gammal stress som man inte har släppt riktigt. Och ibland beror stressen på att man känner att man inte har kontroll över sin situation eller sitt liv. Då försöker man göra någonting åt saker som man inte kan påverka.

När jag känner mig stressad brukar jag be en bön som jag har lärt mig av vänner inom 12-stegsprogrammet (det kan man googla på, om man inte är bekant med begreppet):

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

Den sista raden är nyckeln – att inse skillnaden, och inte försöka förändra det man inte kan påverka, utan jobba med det man kan göra någonting åt, och lämna resten åt Gud.

Det här, eller nästan det här, var jag inne på redan för många, många år sedan (även om jag ofta har glömt det igen sedan dess): ”Jaga inte efter stunden”

I Första Moseboken i Bibeln, i slutet av berättelsen om Noa och floden, står det att Gud sa så här (till sig själv):

”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.

Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”

(1 Mos 8:21-22)

Nyckelordet är ”för människans skull”. Vad vi själva gör får vi själva ta ansvar för. Vi har full frihet att förstöra marken och det som lever på marken, och vi är också på god väg att göra det. Men enligt den här texten kommer Gud inte att straffa jorden eller utplåna allt levande för människans ondskas skull. Jag tycker att det är en trösterik tanke.

Här finns mycket mer att gräva i. Men det får jag göra en annan dag.

Vi är kattvakt några dagar. Det är trevligt. Kissen är mycket sällskaplig och kelig. Det sägs att närhet till djur gör att man stressar av. Jag tycker att det tyder på att Gud är klok och att han vill att vi ska ha det bra.

Jag måste ha haft änglavakt igår. Eller …?

Det kunde ha gått mycket värre när jag stod på öronen på trottoaren. Jag kunde ha slagit i huvudet, rivit sönder kläderna, fått mina glasögon krossade. Jag kunde till och med ha dött. Nog måste väl det betyda att Gud skyddade mig?

Men om jag säger att jag hade änglavakt, att Gud på ett särskilt sätt skyddade mig, just mig, från att bli värre skadad, vad säger då det om Gud?

Har Gud favoriter, som han beskyddar, medan han låter alla andra fara precis så illa som de skulle kunna göra? Är Guds änglar halvblinda, så att de bara ser och beskyddar dem som Gud särskilt har gett dem i uppdrag att se och beskydda?

Och varför skulle Gud särskilt beskydda vissa människor, och inte alla? För att han älskar vissa människor mer än alla andra? För att vissa människor har särskilt viktiga uppgifter att utföra?

Nej, hur gärna jag än skulle vilja tro att jag är särskilt viktigt för Gud, och att han därför särskilt beskyddade mig igår, så kan jag inte göra det. Gud älskar ALLA. Inte bara dem som älskar honom eller som gör särskilt viktiga saker (om det nu finns ”särskilt viktiga saker” i Guds rike). Han älskar ALLA, och är lika rädd om alla.

Varför är det då så att en del människor blir skadade, eller dör, medan andra klarar sig oförskämt bra? Det får jag återkomma till.

Idag stod jag på öronen, big time. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt flög jag genom luften och landade platt på trottoaren.
En vänlig man kom till min hjälp, frågade hur det gick, hjälpte mig upp. I det läget frågar man inte ”vem är du”, ”vad heter du” eller ”vad har du för avsikt med att hjälpa mig”. Man bara tar emot, inte minst för att luften har gått ur en, och man knappt vet vem man är själv.

Det var på lunchrasten det hände, och jag tog mig tillbaka till skolan utan problem, även om jag linkade rätt rejält. Väl framme fick jag hjälp av andra vänliga själar, med tröst och omplåstring. Sen började det göra ont i foten, och jag insåg att jag hade problem. Hur skulle jag kunna ta mig hem (rätt långt, byte mellan buss och tåg), med min tunga ryggsäck, utan att kunna stödja på ena foten?

Man (läs: jag) vill så gärna klara sig (läs: mig) själv, inte vara till besvär. Mina föräldrar säger ibland att det första jag lärde mig säga var ”Kan själv!”. Det må vara sant eller inte, men det ligger antagligen någonting i det. Jag vill gärna klara mig själv.

Jag hade inte tänkt fråga, för jag trodde att jag redan visste vad svaret skulle bli, men frågade ändå skolvärdinnan om det möjligtvis stod några kvarglömda kryckor i något hörn och skräpade. Döm om min förvåning när svaret blev ja! Och fram kom inte bara en utan tre kryckor, som jag fick välja bland.
Med kryckor visste jag att jag kunde ta mig hem, med ryggsäck och allt. Och här är jag nu, med lindad fot. Trött, men helt OK (förutom den svullna fotleden).

Med det här vill jag säga: Våga fråga! Du kanske inte tror att du kan få hjälp med ditt problem. Men tänk om du faktiskt kan få det, på ett sätt som du trodde var omöjligt?