Eva, präst i Dalsland

Klätterväxten sa till spaljén: Jag behöver dig inte!
Spaljén svarade: Det gör ingenting, för jag behöver inte dig heller.

Och så gick de skilda vägar.

Spaljén stod så stolt invid husväggen. Jag är vacker, sa den. Se, så rak och fin jag är! Se hur stiligt mitt rutmönster är! Inte behöver jag någon klätterväxt, inte!

Klätterväxten kröp iväg över marken. Nu kan jag hitta nya vägar, sa den. Jag banar väg för någonting annat än det invanda och upprutade. Jag kan följa mina impulser, och ta av åt precis vilket håll jag vill!

Men efter ett tag märkte spaljén att den frös. Utan klätterväxt var den utsatt för väder och vind som den inte hade varit tidigare. Den kände sig också ganska ensam, där den stod. Och när inte klätterväxten slingrade sig över den var den väldigt stel och orörlig.

Klätterväxten tyckte allt att det var ganska arbetsamt att bana nya vägar hela tiden. Den syntes inte heller lika bra när den slingrade sig längs marken. Och så slutade den blomma när den låg ner. Ganska ensamt var det också.

Till slut började de längta efter varandra, spaljén och klätterväxten. Och en dag sökte de upp varandra. Jag behöver dig! sa de till varandra, samtidigt. Och klätterväxten slingrade sig upp på spaljén igen.

Nu var inte spaljén lika utsatt för väder och vind, när den hade klätterväxten som skydd. Klätterväxten gav liv och rörelse åt spaljéns stadiga ram. Och klätterväxten kunde växa högt upp från marken. Den började blomma igen, och nu syntes den på långt håll.

Både spaljén och klätterväxten hade det bättre när de var tillsammans.

För den som söker efter Gud kan sökandet kännas svårt. Var ska man söka? Hur ska man söka? Hur kan man veta att det går att finna Gud? Och hur vet man att man har funnit Gud?

För den som har funnit Gud kan det i stället kännas självklart. Ja-HA! Var det så här det var! Så självklart.

Flickan Anna, i boken Herr Gud, det är Anna*, säger att Gud finns ”mitt i mej”, och att jag (du) finns ”mitt i Gud”. Det tycker jag är en bra beskrivning.

* Läs mer om Anna här: Herr Gud, det är Anna …

… era hjärtan skall leva.” (Ps 69:33, 1917 års översättning, den varsamt redigerade versionen.)

Jag frågade en vän idag vad det innebär att söka Gud. Svaret jag fick var helt otroligt mitt i prick: Det är att ställa in sin antenn på Guds våglängd (igen).

Söka Gud kan man alltså göra oavsett om man någon gång har ”funnit” Gud eller inte. Och det behöver man också ständigt göra, fortsatte min vän, för om man inte gör det riskerar man att tappa kontakten.

Jag kan bara instämma.

Det hände något … intressant, kanske, för någon vecka sedan. Jag var på gudstjänst i en annan kyrka än min hemkyrka. Det var nyinvigning, med biskop och allt.
En bit in i gudstjänsten brakade det till, och den nyrenoverade bänken jag satt i gick sönder. Jag flyttade mig till en annan bänk.

Efter en stund märkte jag att jag blödde på rumpan – två av bänkspikarna hade gått igenom både kläder och skinn. Man hör ibland talas om att någon får sår som av spikar, stigmatisering kallas det visst. Men då brukar såren sitta i händerna, inte på rumpan.

Det blev en gudstjänst som gjorde intryck på mig. Men som du kanske förstår är det inte biskopens predikan jag kommer att minnas från den dagen.

Sanningen som gör mig (dig) fri kan också vara att tala sanning, att inte ljuga, att erkänna att någonting är som det är. Livet blir mycket enklare att leva om man inte krånglar till det.