Som troende kristen ser jag fram emot att en dag få möta Gud på ett nytt sätt, och få leva på det vis som det var tänkt från början.
En dag, när den rätta tiden är inne, kommer Gud att ta tag i vår värld, och i oss, och göra slut på det som brukar kallas ”det onda”.
Det är också ett mål. Men ett mål som jag inte själv kan vara på väg mot, inte genom att göra det ena eller det andra.
Eller kan vi göra någonting för att den dagen ska komma fortare?
Hur tänker du om det?
Men egentligen kan man nog aldrig helt och fullt nå sitt mål.
Det finns alltid nya mål att vara på väg mot.
När man blir troende, när man på något vis får en tro på att det finns en Gud som bryr sig och som vill någonting med våra liv, då har man nått ett mål.
Men det går alltid att nå längre. Lära sig mer. Lära känna Gud bättre. Lära känna sina kristna syskon bättre. Bli tryggare i sin tro.
Fortsättning följer.
Nu tycker du kanske att jag är tjatig, som skriver om det här med att nå sitt mål, idag igen.
Men det är ett viktigt ämne, tycker jag.
Jag har varit på väg mot att bli präst sedan 2008. Eller sedan 2003. Eller sedan 1984. Eller sedan 1981. Eller ännu längre. Beroende på hur man ser på saken.
Det har präglat mitt liv att ”vara på väg”.
Nu är jag inte längre på väg, inte på samma sätt.
Och jag är nyfiken på hur jag reagerar på det.
Fortsättning följer.
Och när man har nått sitt mål (läs mina senaste blogginlägg, så förstår du vad jag pratar om), säckar man ihop då, och tappar sin drivkraft?
Eller blir man otålig, och sätter upp nya mål, så att man får en anledning att kämpa igen?
Hur reagerar du, när du har nått ett mål som du har varit på väg mot under lång tid?
Det är väldigt skönt att jag nu har nått mitt mål.
Men samtidigt finns det risker med att nå ett mål i livet.
Slår man sig till ro, och slutar att tänka framåt?
Eller saknar man själva kämpandet, så att man blir missnöjd med att vara framme?
Fortsättning följer.
