För en tid sedan jobbade jag en kort period på en arbetsplats som inte funkade så bra för mig, på grund av min överkänslighet mot tobaksrök.
Där blev jag bekant med en person som senare rekommenderade sin församling att kalla mig som predikant. De följde hans råd, och jag har sedan återvänt som talare till den församlingen ett antal gånger, nu när jag är pensionär.
Min önskan och längtan som präst har alltid varit att förkunna, predika, förmedla kunskap om Gud och om Bibeln. Tack vare den där till synes slumpartade kontakten får jag goda möjligheter att göra just det.
Jag tänker ofta på att händelser som vi kan tycka är slumpartade kanske ändå inte är det.
Vad tror du om det?