Häromdagen såg jag en dokumentär om fem ungdomar som blev dömda för ett grovt brott de inte hade begått, som satt ett antal år i fängelse för det, men som sedan blev frikända när den som verkligen hade begått brottet trädde fram (The Central Park Five).
I filmen berättar ungdomarna hur de försökte berätta sanningen, nämligen att de inte hade gjort det som de anklagades för, men att de blev hetsade och lurade att erkänna. Även i fängelset sa de hela tiden att de var oskyldiga. Till slut blev de alltså friade helt och hållet, men då var skadan redan skedd.
Att vara anklagad för någonting man inte har gjort, att försöka övertyga sina anklagare genom att säga sanningen, men att inte bli trodd, är nog bland det värsta som kan hända en. Jag har själv upplevt någonting liknande, och vet hur det kan kännas.
Sanningen ska göra er fria, sa Jesus. Men vad menade han med frihet?
Jesus blev själv oskyldigt anklagad, och dömd, och avrättad. Han var själva sanningen, men blev inte ”fri”. Inte som det såg ut, i alla fall.
Den som har blivit oskyldigt anklagad vet kanske att det inte alltid hjälper att säga som det är. Men om man nu ändå ska bli illa behandlad, då är det bättre att det händer för att man har gjort någonting bra, som de ”onda” människorna inte står ut med, än för att man själv har gjort någonting ont.
För min del föredrar jag helt klart att inte behöva lida alls. Jag tål ju inte ens att frysa om fötterna. Men om jag måste lida, då vill jag helst att det beror på att jag gör det som är gott och rätt.
Vad skulle du vara beredd att lida för?