Jag läser just nu i Domarboken, i Gamla testamentet, i Bibeln. Där berättas det om den första tiden efter uttåget ur Egypten, alltså då Gud enligt det som står i bibeltexterna befriade Israels folk ur fångenskapen i Egypten.
Just nu tänker jag inte gå in på om de här berättelserna är bokstavligt sanna historiska redogörelser eller inte. Det har vi säkert olika meningar om, många av oss. I stället väljer jag att just nu se dem som liknelser.
När jag läser om hur Guds folk lovade att följa Gud, och hur de sedan ändå inte gjorde det, kommer jag att tänka på hur det är med våra egna liv, vi som vill vara kristna, och vår kamp mot synden.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag försöker leva rätt, och märker gång på gång att jag har misslyckats. Jag kanske säger att jag ska göra någonting, och så gör jag det inte. Eller också gör jag tvärt emot vad jag egentligen tycker är riktigt. När jag upptäcker mina fel ångrar jag mig, och tänker att jag ska bli en bättre människa. Men så gör jag liknande saker igen. Och igen. Och igen.
När Gamla testamentets gudsfolk hade kommit in i det land Gud hade lovat dem, då fick de frågan om de ville fortsätta att följa Gud. Alla var överens om att de ville det. De skulle minsann följa Gud, och inte glömma sin tro. De hade fått lagar och regler som skulle hålla dem på den rätta vägen, och de lovade dyrt och heligt att de skulle följa dem. Men så gjorde de inte det.
När folket följde Guds regler, då gick allting bra för dem. När de struntade i reglerna gick det inte bra för dem. Och i texten står det att det berodde på att Gud blev arg på dem, och straffade dem för deras svek.
Men om vi i stället tänker att Guds regler visar hur vi behöver leva för att inte råka illa ut, och att det som kallas för Guds ”straff” i själva verket är fullt naturliga följder av att leva på fel sätt, då blir bilden en annan. Då är det inte nödvändigtvis Gud som aktivt straffar den som gör fel. Då är det som händer i stället de naturliga konsekvenserna av felaktiga handlingar och ett felaktigt levnadssätt.
Ungefär som att det inte är ett straff att må dåligt av att ta droger, eller att våra liv inte fungerar när vi lever och handlar på ett destruktivt sätt. Vissa saker får helt enkelt vissa konsekvenser.
När jag läser berättelserna i Gamla testamentet påminns jag därför om att vi inte kan skylla på Gud när våra liv inte fungerar – om orsaken är att vi lever på fel sätt. Och att vi inte kan skylla på Gud när Gud känns långt borta – om orsaken är att vi inte lyssnar efter Guds röst, eller är intresserade av att ha kontakt med Gud.
Berättelsen om gudsfolket i Gamla testamentet är berättelsen om hur de får en chans att förändra sina felaktiga liv. Och när de misslyckas får de en till chans. Och sedan en chans till, och en chans till, och … Om Gud verkligen ville straffa dem, då skulle de inte ha fått någon mer chans. Men de fick de.
Samma sak gäller för oss. När vi lever fel, när vi struntar i Gud, då fungerar inte våra liv särskilt bra. När vi lever i harmoni med Gud, med skapelsen och med varandra, då fungerar våra liv. Och när vi schabblar bort våra möjligheter, och upptäcker det, och ångrar oss, då får vi en chans till. Och en chans till. Och en chans till, och …