Jag läser just nu Jobs bok, i Bibeln. Den handlar om en man som drabbas av allehanda olyckor. När han sitter och sörjer kommer några vänner till honom, för att de vet att han har det svårt.
Det första de där vännerna gör är – ingenting. De bara sitter hos honom i tystnad, i en hel vecka. Bra gjort, vännerna!
När veckan har gått börjar Job prata. Han pratar av sig, skulle vi kanske säga. Klagar sin nöd. Frågar sig varför han måste lida så mycket, fastän han inget ont har gjort.
Då försöker vännerna tala honom till rätta. De klarar liksom inte av att Job klagar. Så de försöker förklara för Job att det som har drabbat honom beror på att han inte är en så bra människa som han menar sig vara. Han har själv dragit på sig olyckorna, genom sitt dåliga liv.
Det är förstås djupt orättvist, för Job har inte gjort någonting galet. Tvärtom, han kallas ”en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont”. Så Job försvarar sig mot deras anklagelser.
Och då visar det sig att de där vännernas främsta intresse kanske inte alls är Jobs välmående. För när de blir anklagade av Job biter de tillbaka, hårt. Han ska minsann inte komma där och tro att han är bättre än någon annan. Framför allt ska han inte sitta där och säga emot dem.
Hur gör vi när någon av våra vänner mår dåligt? Tar vi oss tid att sitta hos dem, vara tysta tillsammans? Har vi mod och ork att lyssna, i stället för att försöka pigga upp eller argumentera emot?
För när man mår dåligt behöver man få ventilera sitt mående. Då kanske man säger saker som man i vanliga fall inte skulle säga, som man kanske egentligen inte menar. Då behöver man att någon lyssnar, och inte säger emot eller försöker pigga upp.
Man kanske behöver hjälp, också. Men om man inte får prata av sig blir alla tankar och känslor kvar där inne. Och växer och gör ont.
Vill du vara en verklig vän till någon som lider av psykisk ohälsa – ge då av din tid. Lyssna! Finns där!
Sen, efteråt, kanske du kan fråga om din vän vill få hjälp.