Dagens tema är ”Goda förvaltare”.
Läs gärna dagens bibeltexter på den här sidan, så förstår du min predikan bättre.
Om du föredrar att lyssna kan du göra det på den här sidan.
– – – – – – – – – – – –
I dagens evangelietext läser vi om en förvaltare som får sparken av sin chef. Vi får inte veta vad förvaltaren har gjort, bara att chefen är missnöjd.
För att rädda sig själv på något vis går förvaltaren runt till de personer som är skyldiga hans chef pengar. Han ändrar skuldebreven, så att deras skulder blir mindre än de egentligen är. På det viset kanske de blir positivt inställda till mig, tänker han. Kanske kommer de att hjälpa mig, när jag inte längre har något jobb, tänker han också.
Sedan står det att Jesus berömmer den ohederlige förvaltaren. Det verkar konstigt, tycker. Varför skulle Jesus tycka att det var ett bra sätt att hantera situationen? Förvaltaren stjäl ju från sin chef, även om han inte stoppar pengarna i sin egen ficka.
Men vänta lite, står det verkligen att Jesus berömmer honom? Nej, när jag tittar på den ursprungliga texten ser jag att det bara står ”herren”. Och det kan betyda Herren Jesus. Men i det här fallet tror jag att det snarare betyder förvaltarens herre, alltså hans chef. Det är han som tycker att hans avskedade anställda var klok.
Om det alltså är förvaltarens herre som berömmer honom, då förstår jag den här liknelsen bättre. I så fall är det Jesus som sedan kommenterar hela historien, när han säger att ”denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör”.
Kanske tyckte förvaltaren att han hade goda skäl att göra som han gjorde. Kanske var det så att hans chef utnyttjade dem som han lånade ut pengar till? Han kanske tog för hög ränta. Han kanske tvingade dem att inteckna sina egendomar som säkerhet för lånen. Kanske krävde han betalning även av dem som inte hade några pengar kvar att leva av. I profeten Amos bok, som dagens text ur Gamla Testamentet är hämtad från, där står det att man inte får trampa på dem som är fattiga. Kanske tyckte förvaltaren att hans herre behandlade folk illa.
Vi kan förstås inte veta hur förvaltaren tänkte. Men i vilket fall som helst var det fel, det han gjorde.
Ändå blev hans chef tydligen imponerad av hur han hanterade situationen. Kanske hade chefen så mycket pengar att det inte gjorde så stor skillnad för hans ekonomi. Men det där är förstås bara mina egna spekulationer.
Jesus brukar alltid uppmana oss att vara ärliga, och göra rätt för oss. Att älska vår nästa som oss själva, vilka konsekvenserna än blir för oss. Vad kan han då mena med den här liknelsen? Det kan väl knappast var så att han uppmanar oss att vara oärliga?
Nej, det tror jag inte att han gör. Jag tycker i stället att det verkar som om Jesus är spydig. Det upplever jag att han brukar kunna vara. ”Ni som lever för det jordiska”, verkar han säga, ”ni som bryr er mer om det här livet än om evigheten, ni som värderar pengar högre än det som har verkligt värde, ni kan ju alltid försöka att skaffa er vänner som inte heller bryr sig om Gud, så får ni se om de kan hjälpa er, när det verkligen gäller!”
För sedan fortsätter Jesus med att säga att den som är trogen i det lilla också är trogen i det stora, och att den som är ohederlig i smått också är ohederlig i stort. Och det passar ju rätt bra in på den där förvaltaren. I stället för att göra rätt gjorde han ännu mer fel, när han förfalskade sina (förhoppningsvis) blivande vänners skuldebrev. Han blev ertappad med att göra fel, och han fortsatte med att göra ännu mer fel, större fel. Han var ohederlig i smått och sedan också ohederlig i stort, precis som Jesus sa.
Och sedan pratar Jesus om det som har verkligt värde, och om det som ska tillhöra oss. Det brukar vara Guds rike och det eviga livet som han pratar om på det viset. Alltså det som inte kan köpas för pengar, och som vi inte behöver lämna bakom oss när vi dör. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, säger Jesus. Låt inte pengar, och det som brukar kallas livets goda, hålla er borta från det som har verkligt värde.
Betyder det att våra handlingar, det vi prioriterar medan vi lever, att det bestämmer vad som händer med oss när vi dör?
Ja, på sätt och vis är det förstås så. Jag tror att rätt många människor en dag kommer att upptäcka att de har satsat på fel saker i livet. Och att det som betydde så mycket för oss medan vi levde inte betyder någonting alls i det eviga perspektivet. ”Guldet blev till sand” sjunger Robert, i musikalen Kristna från Duvemåla. De rikedomar de så gärna önskade sig blev till ingenting.
Men vi behöver inte oroa oss för vad som händer när vi dör. Ja, vi kommer att göra fel, gång på gång. Ja, vi kommer att satsa på fel saker i livet. För vi är bara människor, du och jag. Vi förstår inte alltid varför vi gör som vi gör, och vi upptäcker många gånger allt för sent att vi valde fel. Men fastän det ligger i vår mänskliga natur att göra så mycket dumt, så ska vi inte ge upp. Vi får fortsätta att försöka, fortsätta att lita på att Guds kärlek inte tar slut när vi gör fel. Guds kärlek, som förkroppsligades i Jesus Kristus, som inte dog med honom på korset, utan i stället gjorde det möjligt för honom att få livet tillbaka igen, för vår skull.
Du minns väl rövaren på korset? Han som hade levt sitt liv som brottsling, men som i mötet med Jesus, ”grabben på korset bredvid”, fick upp ögonen för att livet kunde ha varit annorlunda. Han, som inte ens bad om förlåtelse, utan bara sa ”Tänk på mig när du kommer med ditt rike”. Han, som fick löftet av Jesus: ”Du ska vara med mig i paradiset.” Där har vi ett tydligt exempel på att det enda som krävs av oss är att vi inser att vi har gjort bort oss, i stort eller i smått, att vi ångrar det vi har gjort fel, och att vi lägger våra liv i Jesus händer.
Vi ska göra allt vi kan för att leva rätt, för att fatta rätt beslut i livet, för att behandla andra människor som vi själva vill bli behandlade. Men det är inte våra handlingar som avgör vårt öde, utan vår inställning till Jesus Kristus.
Liknelsen om den ohederliga förvaltaren, ja, förresten hela Bibeln, är inte en manual, inte en handbok för vad vi ska och inte ska göra för att få leva i evighet. I stället är det en beskrivning av hurdana vi verkligen är, du och jag, och vilka konsekvenser vårt sätt att leva får, här och nu. Om vi lever så som vi själva vill, utan att bry oss om vad Gud vill, då får vi klara oss själva, tillsammans med våra polare som lever på samma sätt som vi.
Men om vi väljer att låta Gud få vara en del av vårt liv, om vi försöker att göra det som är rätt och riktigt – älska Gud, och älska vår nästa som oss själva – och om vi ändrar oss när vi inser att vi har haft fel, då har vi Guds löfte att få vara med honom i evigheten.
I Andra Timotheosbrevet, dagens episteltext, skriver författaren: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.”
Vad som än händer oss i livet, vad vi än vinner och förlorar under resans gång, så kan tron på Gud följa oss på vägen. Vår tro kan vara en ständig tillgång – till glädje när det går bra för oss i livet, till tröst och uppmuntran när det går mindre bra för oss och när livet är tungt och svårt.
Vad som än händer oss, var vi än befinner oss, så är Gud alltid med oss. Guds kärlek tar aldrig slut, och Guds löften kommer alltid att vara giltiga.
Den som skrev Timotheosbrevet hade det i tankarna, när han kämpade den goda kampen. Vårt allra främsta uppdrag, både mitt och ditt, det är att fullborda loppet, att bevara vår tro, till dess att vi en dag får möta Gud ansikte mot ansikte.