Just nu läser jag profeten Amos bok. Där står en hel del som känns väldigt hårt och dömande, och jag påminner mig själv om hur viktigt det är att ställa frågor till texterna vi läser i Bibeln. Vem skrev boken? När skrevs texten? Till vem riktar sig orden? De frågorna är inte så lätta att besvara, med tanke på att det är så länge sedan böckerna skrevs. Men vi behöver ändå fundera på dem.
Profetböckerna är skrivna till ett folk som under många år hade haft en speciell relation till Gud. De visste väldigt mycket om sin egen historia, och om vad Gud hade gjort för dem som folk. Ändå valde de väldigt ofta att strunta i vad de visste, och strunta i Gud. Som folk hade de gång på gång bestämt sig för att hålla sig till Herren Gud, den ende guden som finns. Men de sa ett, och gjorde ett annat. Och eftersom de hade kunskapen och – som folk – erfarenheten om Gud, talar Gud strängt till dem.
Vi ska inte döma Bibelns gudsfolk, när vi läser om deras tillkortakommanden. Det har vi ingen rätt till, eftersom vi inte är bättre än de var. Gud har rätt att döma, både dem och oss. Vi har inte den rätten.
När du läser profetböckerna, ja, för den delen när du läser Bibeln över huvud taget – fastna inte i detaljerna, utan försök att se det underliggande budskapet! Vad säger Bibeln som helhet om Gud? Vad säger Bibeln som helhet om oss människor?
Gud har inte förändrats. Det har inte vi människor heller.
Vi har svikit Gud från början.
Men Gud har inte svikit oss, eller gett upp om oss.