Ibland får jag höra att jag har hållit en bra predikan, en som har berört den som lyssnar.
Det gör mig glad, för det är just det jag vill – beröra. Jag vill att mina ord ska förmedla tro och hopp, och göra att människor vågar lita på Gud.
Men sanningen är att det inte är jag som skriver mina predikningar.
Eller, jo, det är jag som sitter vid datorn, som knappar på tangenterna. Det är jag som tänker och funderar och formulerar texterna.
Men så fort jag börjar tänka att jag är duktig på att skriva predikningar händer någonting märkligt. Orden tar slut, och jag kan inte fortsätta att skriva. Det har hänt många gånger.
Jag kan inte göra det utan Guds hjälp.
För jag kan ju inte veta vad du behöver höra. Det är det bara Gud som vet (och ibland du själv också).
Så visst är det jag som skriver. Men förmågan att skriva har jag fått av Gud. Och det är Gud, inte jag, som vet vad mina predikningar behöver innehålla.
Sen är det förstås så, att jag inte alltid lyssnar på Gud. Det jag skriver och säger är inte alltid det jag kanske borde skriva och säga.
Mina predikningar kanske inte är vad just du behöver höra, just då.
Men Gud är inte beroende av just mig för att nå dig. Du kan höra Guds röst på väldigt många olika sätt. Om du vill.
Vill du?