Hur vet man vad Gud vill att man ska veta? Det är ju så väldigt sällan Gud talar med oss människor med hörbara ord. Ändå står det gång på gång i Bibeln att Gud ”talar” till oss.
Kanske är det genom en inre övertygelse, en insikt om någonting som man inte kan förklara, eller bortförklara, men som man inte kan bevisa för någon annan. Och om det är på det viset, då tar man en stor risk genom att följa den övertygelsen. För tänk om man har fel? Tänk om den inre övertygelsen bara är ens eget påhitt, någonting man själv gärna vill ska vara sant och verkligt och riktigt, men som egentligen kommer från en själv, inte från Gud?
Jag tror att vi aldrig kan vara riktigt säkra. Jag tror att det handlar om just – tro. Och som det brukar vara med trosfrågor får vi lita på Gud, och göra det som vi upplever att vi ska göra. Och ta risken att vi tar miste, och gör bort oss.
Johannes, kärlekens apostel, han skriver i ett av sina brev att Gud är ljus, och att inget mörker finns i honom. Gud är god, inte ond, och vill oss bara väl. Det är därför vi kan ta risken att lägga våra liv i hans hand, och lita på att han tar hand om oss, även när vi missförstår honom, och när vi gör bort oss. Johannes säger också att om vi vandrar i ljuset, i Guds ljus, då har vi gemenskap med varandra. Att leva i ljuset är att våga vara ärlig, mot sig själv, mot andra, mot Gud. Våga visa fram våra fel och brister, till och med det vi skäms för, om det behövs.
Det är riskabelt – den vi pratar med, den vi har något otalt med, kanske inte vill försonas, kanske tar chansen att ge igen, hämnas, straffa. Men det finns inget annat sätt. Verklig gemenskap kommer ur ärlighet, ur vetskapen ett det finns en som alltid förlåter oss, vad vi än kan ha gjort, när vi ångrar oss, och ber om förlåtelse. Och när vi vet att vi är förlåtna, då vågar vi förlåta andra, och be varandra om förlåtelse.
Då vågar vi också ta risken att göra bort oss.