Jag håller på att läsa en polisroman. Och inser att den handlar om människans skröplighet, människans oförmåga att göra det som är gott och bra.
Visst, många gånger gör vi rätt, många gånger gör vi det som är både gott och bra. Men vi har inte riktigt koll på oss själva, och därför blir det inte alltid så som vi hade tänkt att det skulle bli.
Och många gånger beror det inte på att vi vill göra fel, eller att vi vill göra någon illa.
Ändå blir det så.
Vi är som barn, som försöker vara vuxna, utan att riktigt lyckas.
Och precis som barn behöver föräldrar, goda och kloka föräldrar som på ett bra sätt hjälper och lär sina barn att leva gott och bra, så behöver vi någon som kan och vet och förstår hur allting hänger ihop. Som inte manipulerar oss, utan som på ett bra sätt hjälper och lär oss att leva gott och bra.
Någon som är större och klokare än vi själva.