I söndags var det Domssöndagen. Den dag då vi i kyrkan på olika sätt pratar om den dag då Gud ska döma alla människor, både levande och döda.
Tanken på en kommande dom kan leda till ovisshet och oro.
Vad kommer det att innebära för mig att möta Gud?
Kommer Gud att vara sträng mot mig, döma mig för allt jag har gjort som var fel?
Kommer Gud att ta emot mig, trots allt jag själv vet att jag har gjort fel under min levnad?
En annan tanke: Vad kommer du med till Gud?
Dina pengar?
Dina ägodelar?
Dina kläder?
Dina ord?
Dina gärningar?
Dina vänner och släktingar?
Nej, du kommer bara med dig själv.
Att möta Gud är att naken och sårbar stå inför honom som vet allt.
Att inte kunna gömma sig.
Att var sig själv.
Och det räcker!
Gud vet ju redan allting om dig!
Han vet allt vad du har gjort och allt vad du har sagt.
Och han förstår.
Nu räknas bara det du gör just nu, inför honom.
När du ser honom, när du får se honom som han verkligen är, vad gör du då?
Jag tror att den som får se Gud öga mot öga, i fortsättningen på det liv vi lever här och nu, inte kan låta bli att kasta sig i hans famn.
Jag tror att Gud inbjuder till kärlek.
Jag tror att Gud är rättvis.
Ja, om han inte vore någonting annat så är han i alla fall rättvis!
Han dömer mig inte efter vad andra människor tycker.
Han dömer mig inte efter vad jag ”borde” eller ”skulle”.
Han dömer mig efter vad jag kunde och gjorde.
Jag behöver inte vara rädd för honom.
Du kanske aldrig har mött kärlek i ditt liv.
Du kanske aldrig har mött rättvisa heller.
Du kanske inte tror att kärlek och rättvisa finns.
Men det gör det.
Gud är full av kärlek, riktig kärlek, som inte kräver, bara ger.
Gud är full av rättvisa, riktig rättvisa, som vet varför.
Tänk att äntligen få vara som man är!
Bara vara.
Inte försöka vara något som man inte är.
Inte försöka vara något som andra vill att man ska vara.
Slappna av, kanske för första gången någonsin.
Du behöver inte vara orolig!