Jesus vänder upp och ner på allting. Det gör han ofta. I texten om äktenskapsbryterskan gör han det till och med flera gånger.
De skriftlärda och fariséerna vill sätta dit Jesus. De bryr sig egentligen inte om vad som händer med den kvinna de har fört med sig till honom. De är inte intresserade av att diskutera om hon är skyldig eller inte skyldig till äktenskapsbrott. De vill bara få en anledning att anklaga Jesus för någonting.
Men Jesus vänder fokus från både kvinnan och sig själv, när han säger att den av dem som är fri från synd ska kasta första stenen på henne.
Det är inte en uppmaning. Han säger inte att de SKA stena kvinnan. I stället gör han det omöjligt för dem att fortsätta konfrontationen.
Varför vill ni döma henne, ni som inte själva är fria från synd, säger han egentligen till dem.
Och de kan inte argumentera med honom om det.
Det var viktigt för dem att leva rätt, att följa lagen, att sträva efter rättfärdighet inför Gud. Så vad skulle de säga? De visste mycket väl att de inte själva var fria från synd. Så de går därifrån, en efter en, och lämnar kvinnan där hon står. Hon var inte viktig för dem. Hon var bara rekvisita, någonting som de använde för att komma åt Jesus.
Sen vänder Jesus upp och ner på allting en gång till.
Han pratar med kvinnan, där hon står framför honom. Men frågorna han ställer är konstiga.
Vart tog de vägen, frågar han. Var det ingen som dömde dig?
Han såg ju själv att de alla hade gått därifrån. Och kvinnan var inte död, så de hade varken dömt eller stenat henne.
Varför ställer han då dessa självklara frågor till henne?
Jo, han behandlar henne som en människa, som en jämlike. Genom att låta henne svara för sig själv gör han henne delaktig i sitt eget liv.
Hon bekände inte någon synd för Jesus. Hon ursäktade sig inte, och bad inte om förlåtelse.
Han anklagade henne inte, och sa inte heller att han förlät henne. Men han gav henne människovärdet tillbaka. Och sen gjorde han henne fri, när han sa att inte han heller dömde henne, och lät henne gå. Synda inte mer, sa han bara.
Vi får inte veta om kvinnan visste vem Jesus var. Hon varken gjorde eller sa någonting förrän Jesus tilltalade henne. Var hon trött och uppgiven? Eller var hon lugn och trygg? Det får vi inte heller veta.
Om hon var trött och uppgiven, och inställd på att bli dödad, då måste hon ha blivit rejält överraskad när det inte blev så.
Hon hade blivit ertappad med äktenskapsbrott, åtminstone sa fariséerna det. Hon visste alltså att hon hade begått ett brott som bestraffades med döden. (Här kan man diskutera om hon hade medverkat frivilligt eller om hon blev våldtagen, och om det föreskrivna straffet var rättvist eller inte. Men vi lämnar den diskussionen till en annan gång.) I stället för att döda henne på fläcken hade alltså hennes domare gått iväg med henne till Jesus. Och nu hade de gått därifrån, och lämnat henne kvar.
I början av texten står det att händelsen utspelade sig i templet, och att där var mycket folk. Hon var alltså offentligt utpekad som äktenskapsbryterska, som syndare, som en som förtjänade döden. Det står sedan att ”alla” gick därifrån. Men jag tror nog att det fanns människor kvar i templet, och att det framför allt var fariséerna och de skriftlärda som gick därifrån. Så när Jesus talar till henne som till en jämlike, inför dem som var där, och säger att hon kan gå, utan att döma henne, då ger han henne alltså offentlig upprättelse.
När vi står inför Gud för att dömas, då är det inte så viktigt för honom vad vi har gjort och inte gjort. Det som är viktigt är vad vi har i våra hjärtan, vilken inställning vi har. Gud är inte ute efter att sätta dit oss. Han vill upprätta oss, och ge oss tillbaka vårt människovärde.
Synd är allt som bryter ner och förstör oss själva och andra. Det kan vara både tankar, ord och handlingar. Synd hindrar oss från att leva i gemenskap med varandra, och från att leva i gemenskap med Gud.
Det som bryter ner och förstör måste få ett slut. Vi har helt tiden möjlighet att vända oss till Gud och få hans hjälp att ändra vårt sätt att leva. Förlåtelsen finns där, och den tar aldrig slut. Därför ska vi inte döma varandra. Vi ska överlåta dömandet åt Gud, som dömer rättvist, och som har makt att både förlåta och upprätta.
När vi står inför Gud för att dömas, då är det inte så viktigt för honom vad vi har gjort och inte gjort. Det som är viktigt är vad vi har i våra hjärtan, vilken inställning vi har. Gud är inte ute efter att sätta dit oss. Han vill upprätta oss, och ge oss tillbaka vårt människovärde.
(Sak 7:8-10, Rom 14:11-14, Joh 8:1-11, Ps 62:2-9)