Predikan Trettondedag Jul 2019

Texter: Jes 49:5-7; 2 Kor 4:3-6; Joh 8:12

”Jag är världens ljus”, säger Jesus. Vi läser de orden vid varje dop. Och som ett tecken, som en påminnelse, ger vi som gåva ett dopljus till den som blir döpt. Alla som är döpta, och som inte har något dopljus, kan hämta ett nytt ljus på pastorsexpeditionen, så att vi alla kan tända våra ljus, och tänka på vårt dop, och på Jesus Kristus, som är världens ljus.

”Den som följer mig”, säger Jesus, ”ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Dopljuset är synligt för våra yttre ögon. Men det ljus vi får av Gud är ett inre ljus, ett som vi bara kan se med våra inre ögon. Som Paulus skriver: ”Gud har lyst upp mitt hjärta.”

Det ljuset lyser i våra hjärtan, vad som än händer oss i livet.

Vi behöver inte vandra i mörkret. Vi har alltid tillgång till ett ljus som visar vägen. Vi måste fortfarande använda våra ögon och vårt förstånd, och göra val och fatta beslut. Men med Guds ljus i våra hjärtan har vi lättare att avgöra vad som är bra och vad som inte är bra.

När vi har Guds ljus i våra hjärtan, då kan vi också vara ett ljus för andra människor. Redan innan Jesus föddes som människa, och tog bort den skarpa gränsen mellan det judiska folket och andra folk, så talade Gud genom profeterna om att frälsningen, räddningen, gällde alla folk, inte bara judarna. Som vi läste i Jesajaboken: ”Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden.” Judarna fick i uppdrag att låta alla folk höra talas om Guds frälsning. På samma sätt har vi fått i uppdrag att låta alla folk höra det glada budskapet, evangeliet, om Jesus Kristus.

Paulus skriver att det inte är sig själv han pratar om. Det är inte budbäraren som är huvudsaken, utan budskapet. Budskapet om Jesus, Guds son, som föddes som människa och blev som en av oss.

Jesus, som gav sitt liv för att vi skulle få leva.

Jesus, som ber för oss hos Fadern, och som en dag ska komma tillbaka till oss för att återställa skapelsen.

På Trettondedag jul brukar vi läsa om de österländska stjärntydarna, de vise männen. Att de såg stjärnan i fjärran, att de med hjälp av stjärnan sökte sig fram till Jesusbarnet, och att de förstod att det barnet var judarnas konung.

Vad var det de såg, när de såg Jesus? Hade han en gloria runt huvudet, som han har på många bilder av barnet i krubban? Såg han annorlunda ut än alla andra små barn? Nej, jag tror faktiskt inte det. Om det hade varit så, då skulle inte Herodes ha behövt stjärntydarnas hjälp för att hitta sin konkurrent. Om Jesus såg annorlunda ut än alla andra människor, då skulle väl alla ha trott på honom, inte argumenterat mot honom och försökt sätta dit honom. För man argumenterar inte med Gud, inte på det vis som människorna argumenterade med Jesus.

Helt och hållet Gud, helt och hållet människa, så brukar vi säga. Det går inte ihop, man kan inte vara två så olika saker samtidigt. Men Jesus kunde det. Och därför tror jag att när människorna såg honom såg de bara en människa. Jag tror att det var hans ord, hans anspråk och hans sätt att bemöta människor, inte hans utseende, som gjorde att några personer, förstod vem han var. Bara några stycken, inte särskilt många.

Herdarna som vaktade sina får ute på fältet fick besök av en ängel som berättade för dem att ett barn hade fötts – inte i en säng i ett palats, utan i en krubba i ett stall – och att det barnet var Messias, Herren. När de hade varit och sett honom, och sedan gick tillbaka till sina får, då står det att allt var så som ängeln hade sagt. De såg ett litet barn, som hade fötts i en krubba i ett stall. De såg barnets föräldrar. Och någonting fick dem att faktiskt tro på att det barnet var deras Messias. Men de sprang inte omkring och berättade för alla om barnet, de gick tillbaka till sina får. Därför tror jag att barnet i krubban såg ut som vilket annat barn som helst. Helt och hållet människa.

Kanske var det i stället så att herdarna fick nytt hopp, när de först fick träffa en ängel och sedan ett barn som skulle rädda deras folk. Kanske förstod de inte vad det betydde… Men det är väl självklart att de inte förstod vad det betydde! Inte ens vi förstår väl egentligen vad det betyder att Jesus är vår räddare, Gud i människogestalt, en av oss och ändå inte. Herdarna och stjärntydarna, och för den delen Maria och Josef, de visste ju inte att Jesus, när han hade vuxit upp, skulle ta på sig hela världens skuld, och dö i vårt ställe. Vi vet det, för vi har hört det berättas gång på gång. Men förstår vi det verkligen?

Paulus skriver att Gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. Jag undrar om inte Gud har förblindat förståndet hos oss alla, vare sig vi tror eller inte. För om vi riktigt kunde förstå vad det innebär att vi, vi vanliga människor, kan ha direktkontakt med Gud genom Jesus Kristus, då skulle vi nog bli alldeles snurriga. Det går ju inte ihop! Gud är så mycket större än vi. Ändå bär Gud oss i sitt hjärta och på sina händer. Inte bara då och då, utan ständigt, varje ögonblick, varje sekund.

För att jag ska bli fri, för att du ska bli fri, kom Guds son hit till jorden. För att jag, för att du, ska kunna leva ett helt och meningsfullt liv. För att jag, för att du, ska veta att det finns ett hopp och en framtid, för oss och för hela skapelsen, därför föddes det lilla Jesusbarnet i en krubba i ett stall.

Ett helt vanligt barn – och ändå inte.

Helt och hållet människa. Helt och hållet Gud.