Texter: Jes 49:13-16; Hebr 13:5-8; Luk 13:6-9
”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet”, läste vi i episteltexten. Vi kan lita på Jesus. Vi kan lita på Gud.
Profeten Jesaja påminner oss om detta. Att Gud skulle glömma bort oss eller inte bry sig om oss är lika otroligt som att en kvinna som har fött ett barn skulle glömma det barnet, eller inte bry sig om det.
Det har blivit vanligt att man tatuerar in namnen på sina barn någonstans på sin kropp. Och det var Gud som var först med det! ”Ditt namn är skrivet i mina händer”, står det i Jesajaboken.
När en människa får väldigt många barn börjar det kanske bli svårt att få plats med alla namnen på kroppen. Men Gud har inte våra begränsningar. I Guds händer står mitt namn. Och ditt. Och ditt, och ditt, och ditt, och alla namn på alla människor som någonsin har levat. För Gud gör inte skillnad mellan oss. Vi är alla älskade utan gräns.
Vilken kontrast, då, mot vingårdsägaren, i evangelietexten: ”Nu har jag tröttnat på det här trädet, som aldrig ger mig någon frukt. Hugg bort det! Det tar bara upp mark till ingen nytta!” Hur går det ihop med Guds kärlek, som aldrig kan ta slut?
Men vänta lite, är det verkligen vingårdsägaren som är Gud, i den här liknelsen? Är det inte i stället trädgårdsmästaren som visar hurdan Gud är?
”Nej, låt trädet stå kvar! Jag ska sköta om det, och ta hand om det. Då ska du få se att det kommer att bära frukt nästa år!”
Och nästa år tror jag trädgårdsmästaren säger samma sak: ”Låt det stå kvar, jag ska sköta om det!” För medan vingårdsägaren bara bryr sig om skörden, bryr sig trädgårdsmästaren om själva trädet.
Vi går nu in i ett nytt kalenderår. Och fastän det egentligen inte är någon skillnad idag, mot hur det var igår, så kan vi ändå se det som att vi får en möjlighet att börja om, att vända blad, att göra någonting annat och bättre med våra liv. Vi kan vara vår egen trädgårdsmästare, som tar hand om oss själva och ger oss själva en ny chans.
Temat för den här söndagen är ”I Jesu namn”. Det märks inte så mycket på bibeltexterna, men väl på de psalmer vi sjunger i gudstjänsten.
Jesusnamnet är inte en trollformel, inte en magisk ramsa som ger oss det vi vill ha. Nej, namnet representerar en person – Gud själv. Gud, som är trofast och pålitlig. Gud, som alltid älskar oss, med en kärlek som aldrig kan ta slut. Gud, som ständigt ser oss alla, eftersom våra namn är skrivna i hans händer. Gud, som aldrig ger upp om oss, som hela tiden vill vårt bästa, och vill hjälpa oss att göra det bästa av våra liv. Gud, som har skapat oss, och som en dag ska låta ondskan försvinna från jorden, så att vi kan leva det liv som det är meningen att vi ska leva, i kärleksfull gemenskap med både Gud och varandra.
När jag läser om vad som händer i världen och på närmare håll, då har jag väldigt lätt för att tappa modet. Jag vill gärna se mig själv som optimist, men märker allt för ofta att jag är pessimistisk. Jag identifierar mig med vingårdsägaren, som vill göra rent hus med allt som inte är gott och bra, i stället för med trädgårdsmästaren, som ser nya möjligheter i allting och hellre rättar till än kastar bort. Vilken tur att Gud inte är som jag!
Låt oss hjälpas åt att fokusera på ”låt det stå kvar” snarare än på ”hugg ner det”! Låt oss påminna varandra om allt det som är gott och bra i vår värld och i våra liv, och uppmuntra varandra när vi tappar modet! Och låt oss komma ihåg att vi alltid kan vända oss till Gud, både när vi är glada och tacksamma och när vi är ledsna och missmodiga! I namnet Jesus finns räddningen, nu och alltid.
Som vi läste i episteltexten: ”Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta.”