Predikan Andra söndagen i Påsktiden 2019
Texter: Jer 18:1-6; 1 Joh 5:1-5; Joh 21:15-19
Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, står det i Jeremiaboken. Gud jämför sig själv med krukmakaren, och jämför Israels folk med leran. När krukmakaren inte får till det i sitt första försök kan hon alltid knåda ihop leran igen, till en formlös klump, och börja om från början. Tanken som förmedlas är att Gud kan forma Israels folk, och i förlängningen alla folk, som han vill.
Men vem vill väl vara en klump lera? Lera är kladdigt, och ännu mer kladdigt blir det när krukmakaren tar vatten på sina händer och knådar och bearbetar leran.
Lera kan delas upp i mindre bitar, eller knådas ihop till större klumpar. Och en del av leran blir alldeles för blaskig av allt vatten, och skrapas ihop och kastas bort. – Men jag vill inte att någon del av mitt liv ska skrapas ihop och kastas bort!
Fast, när jag tänker efter… Förändring är ju nästan alltid jobbigt, särskilt när man inte har fått välja själv. Men resultatet kan bli bra ändå. Jag har själv upplevt att jag liksom känner mig “knådad” när jag står mitt uppe i någon förändring i mitt liv. Ibland känns det rentav som om det är min hjärna som blir “knådad”. Det är tröttande, och jobbigt, och besvärligt. Men det kan bli bra, det kan till och med bli jättebra, efteråt, när jag har lärt mig någonting nytt, och när allting har lagt sig till rätta efter det jobbiga knådandet. Så det kanske ändå inte är så dumt att vara en klump lera i Guds händer?
Däremot tror jag inte att Gud någonsin skulle misslyckas med någonting. För, den som har all makt, den som vet allt och kan allt, kan inte gärna misslyckas. Det är i stället vi människor som misslyckas, som inte gör det vi borde göra, som hittar på egna idéer i stället för att lyssna in vad Gud tänker om och för oss.
När det gäller krukmakaren är det ju inte leran som misslyckas, utan hantverkaren. Men när jag läser och försöker tolka liknelsen, då tänker jag att det måste vara leran, alltså du och jag, som misslyckas, och inte Gud.
Samma sak gäller kärleken till Gud, som episteltexten talar om. Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud, står det. Men hur mycket vi än älskar Gud, kommer vi helt säkert att misslyckas med att hålla hans bud. Och vilka bud är det egentligen vi ska hålla?
Hans bud är inte tunga, skriver brevets författare. Kan vi använda det som ett kriterium för att avgöra vad som är Guds bud? Ja, det tror jag att vi kan, om vi av uppriktigt hjärta vill följa Gud och hålla hans bud. För det är på något märkligt sätt så, att när vi inte vill följa Gud, då blir hans bud till ett oöverstigligt hinder, som vi tror att vi aldrig kan komma över. Men när vi längtar efter Gud, när vi inte vill annat än att följa Gud och hålla hans bud, då smälter buden ihop till en rännil, som vi inte har några svårigheter att ta oss över. I alla fall har jag upplevt det så.
På andra ställen i Bibeln sammanfattas alla budorden i detta enda, att vi ska älska Gud och varandra, och att vi ska göra mot andra så som vi vill att andra ska göra mot oss. Och det är ju inte svårt. Jo, det kan vara svårt att älska, att känna kärlek, till alla människor. Men när kärleken är en inställning snarare än en känsla, då blir det genast lättare.
Jag tänker på de tre frågor som Jesus ställde till Petrus, den där morgonen efter sin uppståndelse, när de hade ätit tillsammans:
Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?
Vad är det för en fråga? Hur skulle Petrus kunna veta om hans kärlek till sin mästare var större än de andra lärjungarnas kärlek? Det var ju en omöjlig fråga, en oschysst fråga!
Men Petrus, han tvekar inte. Han svarar direkt, att ja, det gör han!
Jesus frågar igen, med lite andra ord:
Simon, Johannes son, älskar du mig?
Och så en gång till:
Simon, Johannes son, har du mig kär?
Det står att Petrus blev bedrövad när Jesus frågar honom gång på gång. Varför accepterade inte Jesus hans svar redan första gången?
Det är många som har försökt sig på att tolka den här dialogen.
Tre frågor – motsvarar de tre frågorna att Petrus förnekade Jesus tre gånger, den där förfärliga kvällen då Jesus blev tillfångatagen?
Tre frågor, med allt lägre krav på Petrus kärlek till sin mästare – blev Jesus inte nöjd med Petrus svar? Trodde inte Jesus på vad Petrus svarade, på Petrus kärlek till honom?
Tre frågor – ville Jesus lära Petrus någonting, genom att fortsätta att fråga, på lite olika sätt?
Jag vet inte hur den här texten ska tolkas. Kanske behöver vi inte tolka den alls, bara läsa den och ta den till oss. Och hur det än är med den saken kan vi alla ta till oss de ord Jesus säger till Petrus, efter de tre frågorna och de tre svaren:
Följ mig!
Samma ord säger Jesus till oss här idag. Till dig och till mig.
Följ mig!
Vad det betyder för just dig, just där du befinner dig i ditt liv, just nu, det kan jag förstås inte veta. Vad jag vet är att det är Jesus själv som säger orden till dig, bara till dig. Och att det bara är han själv som behöver höra ditt svar.
Följ mig, säger han. Och du får svara honom i ditt hjärta, och inte låta någon av oss andra döma dig för det du svarar, och inte låta någonting skrämma dig från att följa Jesus på det sätt som du själv känner är riktigt, för just dig, just nu.
Både du och jag kan välja att vara en sådan där lerklump, och låta Gud forma oss, och forma oss igen när vi misslyckas med det vi gör, säger och tänker.
Och forma oss igen, och igen, och igen, ända till den dag då vi får möta Gud ansikte mot ansikte.
Precis som Gud har lovat att vi ska få göra.