Igår skrev jag om rutiner och vanor, att de kan vara till hjälp eller till hinder. Samma sak gäller även för kyrkan.
Kyrkan har vanor och rutiner som alltid har funnits, ända sedan Jesus gav sina efterföljare uppdraget att berätta om honom för alla människor. Vi har också nyare vanor och rutiner. Vilka ska vi behålla, och vilka ska vi göra oss av med?
Om vi behåller våra vanor och rutiner bara därför att vi alltid har sagt och gjort på det viset, då kanske vi behöver fundera ett varv till.
”Så har vi alltid gjort” är inte ett bra argument, om det inte följs av ”… därför att …”, och en god och hållbar motivering.
Den gamla kyrkan har haft både bra och dåliga sidor. Det kommer den nya kyrkan också att ha, eftersom den bärs upp av helt vanliga människor, med både bra och dåliga egenskaper.
Den nya kyrkan behöver nya vanor och rutiner. Vi behöver berätta om vår tro på ett sätt som människor kan förstå, och uttrycka tron på ett sätt som människor känner igen sig i. Så har det varit hela tiden. När tiderna förändras behöver kyrkan också förändras.
Men alla förändringar måste vara väl förankrade i den tro som kyrkan bygger på. Tar vi bort grunden rasar hela bygget.
Både spaljén och klätterväxten behövs.