Om du har följt min blogg ett tag, eller om du har läst vad jag skriver om min väg till att bli präst, då vet du att det tog rätt lång tid för mig att komma dit jag nu har kommit.
Då och då blir jag påmind om vilken skillnad det nu är, när jag jämför med hur det har varit medan jag fortfarande var på väg.
Under resans gång har det emellanåt känts väldigt viktigt för mig att tala om att jag skulle bli präst, att på olika sätt markera att det var dit jag var på väg.
Nu, när jag verkligen är präst, känns inte det lika viktigt. Jag behöver inte tala om att jag är präst, det räcker att jag faktiskt är präst.
Det är vilsamt, och jag inser att det har varit en ganska jobbig resa.
Visst har vägen varit mödan värd, för att tala med Karin Boye. Men det var inte vägen som var det viktigaste.