Idag läste jag om en olycka på en lekplats. Efter olyckan ska lekplatsen byggas om, så att den blir säkrare.
Tack och lov att vi lär oss av våra misstag, och rättar till dem!
Men kan vi verkligen bygga bort alla faror och risker? Och är det önskvärt att vi gör det?
Ju säkrare våra liv är, desto mindre blir vår förståelse för vad som är riskabelt och farligt. ”Det var ju bara på skoj!”, säger vi, när vårt agerande leder till skador på människor eller egendom.
När vi blir arga och besvikna på Gud, för att Gud ”tillåter” oss att råka ut för det som händer oss i livet, vad menar vi då? Att Gud ska bygga bort alla risker och faror?
Vill vi att Gud ska vara en curlingförälder åt oss, och skydda oss från allt som kan vara farligt eller skadligt?
Då är det inte underligt att vi blir arga och besvikna på Gud.
För Gud vill inte skydda oss från livet. Livet är till för att vi ska lära oss av det.
Lära oss att leva. Lära oss att vara rädda om oss själva och varandra.