– Vart ska du då, min lilla vän? sa tåget till den lilla flickan.
– Jag ska möta mitt öde, svarade hon, där hon satt på en bänk på perrongen.
– Kliv in så får du åka med mig, sa tåget.
Så den lilla flickan steg på tåget, och satte sig i en ledig kupé. Vid fönstret, så att hon skulle kunna titta ut.
Vi nästa station klev en soldat på. Han kom in och satte sig i den lilla flickans kupé.
– Vill du gifta dig med mig? frågade han.
– Jag har inte tid att gifta mig med dig, svarade hon. Jag ska möta mitt öde.
– Var ska du möta ditt öde då? frågade soldaten.
– Det vet jag inte, sa flickan, men tåget har lovat att köra mig.
Den lilla flickan öppnade fönstret. På en stubbe i skogen satt en vit kanin och putsade sina långa vita öron.
– Vill du leka med mig? ropade den.
– Jag hinner inte leka med dig! ropade hon tillbaka. Jag ska möta mitt öde!
Hon stängde fönstret igen, för det började bli kallt. Några snöflingor som hade hunnit in låg och smälte på golvet.
– Varför smälter ni så fort ni kommer in? frågade den lilla flickan.
– Det är vårt öde, svarade en flinga, och försvann i en liten blöt pöl vid hennes fötter.
– Jag undrar vad som är mitt öde, tänkte hon.
– Vart ska du då, min lilla vän? frågade konduktören vänligt, och kom in i kupén.
– Jag ska möta mitt öde, mumlade den lilla flickan, röd om öronen.
– Då har du kommit på rätt tåg, sa konduktören, och klappade henne på huvudet.
Han klippte soldatens biljett, och gick ut ur kupén igen. På vägen råkade han kliva i den blöta snöflingepölen med ena foten, men han lyfte bara på den och skakade av den lite, som en hund gör när den blir blöt om en tass.
Tåget stannade igen, och den snälle konduktören hjälpte en gammal farmor upp. Hon stack in huvudet genom kupédörren och frågade om den lilla flickan också skulle till Mjölby.
– Jag ska inte till Mjölby, vad jag vet, sa flickan. Jag ska möta mitt öde.
– Jasså, du ska möta ditt öde, sa farmorn. Så lustigt! Det ska jag också.
– Å, sa flickan, som blev nyfiken. Vad är ditt öde?
– Mitt öde… började farmorn.
– Lilla flickan! Lilla flickan! ropade någon genom tåget.
– Det kanske är mitt öde, sa flickan, och gick ut i korridoren.
Där stod en liten pojke.
– Är du mitt öde? undrade flickan.
– Nej, det är jag inte, svarade pojken. Jag skulle bara tala om för dig att du ska kliva av tåget här vid sjön.
Den lilla flickan steg ned på banvallen. Det fanns ingen station där, och ingen perrong.
Vid en brygga låg en eka, halvfull med vatten.
– Kom hit, lilla flickan! ropade den. Jag ska ta dig med till ön.
Flickan klev i ekan. Vattnet nådde henne till vaderna, men hon satte sig i alla fall – rakt på en fisk!
– Kan du inte lyfta över mig till sjön? blubbade fisken trött.
– Men det kan jag ju inte, protesterade flickan, och just då stötte ekan mot land.
– Gå till mitten av ön, sa båten, och det gjorde hon.
För att komma till mitten på ön var hon tvungen att ta sig igenom en dunge högt gräs. En orm dök fram ur gräset och väste åt henne:
– Akta dig så att jag inte biter dig i foten!
– Jag har inte tid att bli biten av dig, sa den lilla flickan. Jag är på väg för att möta mitt öde.
Och så sprang hon fort därifrån.
Mitt på ön hittade hon en luftballong, med en stor skylt på korgen.
”KLIV I MIG!”, stod det.
Knappt hade flickan kommit ombord förrän ballongen lyfte. Högre och högre steg den, så fort att hon fick svindel.
– Vänta på mig! ropade en liten ängel som satt på ett moln och solade. Låt mig följa med!
– Jag kan inte vänta! ropade flickan tillbaka. Jag måste möta mitt öde!
Ängeln började gråta, men det såg inte flickan, för luftballongen var redan långt borta.
– Nu måste jag väl snart vara framme vid mitt öde, tänkte den lilla flickan, och lutade sig över kanten.
Och just då landade ballongen med en duns på en gräsmatta.
– Men vad är det här! utbrast hon, och ramlade ur korgen. Jag är ju hemma igen!
– Kom in och ät, min lilla flicka! ropade hennes egen mamma från köksfönstret.
– Jag ska ju möta mitt öde!!! skrek flickan, och stampade ilsket med foten i marken. Jag har inte TID att äta!!!
– Ditt öde behöver du inte leta efter, sa mamman lugnt. Det möter du hela tiden. När du äter också. Kom in och ät nu, innan pannkakorna blir kalla.
Och med en suck gick den lilla flickan – som tyckte mycket om pannkakor – in till sin mamma, och stängde dörren bakom sig.