Igår hade min grupp övning i själavårdssamtal. Vi fick ett påhittat ”case” att arbeta med, en av oss agerade själavårdare, en annan agerade konfident.
Vi tog uppgiften på största allvar, fastän vi satt i klassrummet och både läraren och resten av klassen iakttog oss. Det var en mycket intressant och givande övning!
Det blir inte som i verkligheten, när man gör det som en övning. Men avsikten var att vi skulle lära oss någonting, och det gjorde vi.
Vi får höra att det är viktigt att vi (blivande) präster har en egen själavårdare. Den som hjälper behöver också få hjälp. En präst har tystnadsplikt, och får aldrig någonsin berätta för någon om det hen får höra i själavården. Men även själavårdaren behöver ta hand om sin själ. Att ta del av andra människors bekymmer, våndor och smärta kan bli tungt, om man inte lär sig att 1) överlämna alltihop i Guds händer, och 2) ha någon att prata med om sina egna känslor, tankar och reaktioner.
Hur tar du hand om din själ?