I Första Moseboken i Bibeln, i slutet av berättelsen om Noa och floden, står det att Gud sa så här (till sig själv):
”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”
Nyckelordet är ”för människans skull”. Vad vi själva gör får vi själva ta ansvar för. Vi har full frihet att förstöra marken och det som lever på marken, och vi är också på god väg att göra det. Men enligt den här texten kommer Gud inte att straffa jorden eller utplåna allt levande för människans ondskas skull. Jag tycker att det är en trösterik tanke.
Här finns mycket mer att gräva i. Men det får jag göra en annan dag.