En av psalmerna i vår svenska psalmbok börjar med den strofen – ”Jag går mot döden var jag går”. Och det är förvisso sant.
Jag går mot döden var jag går. Men jag behöver inte se döden som målet för mitt liv. Om jag har blicken fixerad vid min egen (eller någon annans) död blir jag blind för allt det som finns mellan mig (eller någon annan) och döden. Trots att livet med tiden begränsas av sjukdom eller ålderdom finns det alltid någonting kvar att leva för, och någonting annat att hålla blicken fäst vid än döden.
Halvfullt eller halvtomt, brukar man säga. Ser du livet som på väg att tömmas på återstående dagar, eller som på väg att fyllas med innehåll?