Vi människor vill så gärna veta vems ”fel” allting är. Om vi inte kan återställa det som har gått snett är det som om det ändå känns lite bättre om vi kan hitta någon att lägga skulden på.
Särskilt tydligt blir det när någon vi älskar har gått bort i förtid.
Vems fel är det att min kära inte längre finns här hos mig? Vems ansvar var det att förhindra min käras död? Vem ska jag kräva på gottgörelse för min förlust?
Men tänk om det inte var någons ”fel”? Tänk om det inte finns någon att ställa till svars, eller kräva gottgörelse av?
Ibland är det förstås någon eller några som har gjort fel, avsiktligt eller av misstag. Men det kan faktiskt också vara så att ingen är ansvarig, att döden har inträffat utan att någon har orsakat den.
För döden är en del av livet. Döden är en av konsekvenserna av att vi människor har valt att hålla Gud utanför våra liv. Utan Gud måste livet en dag ta slut. Utan Gud dör människor, både goda och mindre goda människor, alldeles för tidigt.
Vi vill gärna vara våra egna Gudar, leva våra liv som vi själva vill, inte lyssna på den som har tänkt ut och gjort oss.
Men det får konsekvenser att välja bort Gud.
När vi inte vill ha Gud i våra liv måste vi själva ta ansvar för allting. Också för liv och död.
Då kan vi inte lägga allt ansvar på ”någon annan”. Då måste vi ta på oss vår egen del av ansvaret.
Eller som det står i en av kyrkans bekännelseböner:
”Jag har inte älskat dig [dvs Gud] över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd [dvs det som står i de två första raderna]
är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig [dvs Gud].”
Verklig frihet är
att ta sitt eget ansvar,
att låta alla andra själva ta på sig sitt eget ansvar.
Att låta Gud vara Gud.