Rätt sent en sommarafton
det ringde på vår dörr,
där stod en liten gumma
jag aldrig råkat förr.
Hon var så grå och gammal
med huckle om sitt hår,
hon syntes nästan inte
mot förstutrappan vår.
”Vad kan en sådan gumma
väl vilja”, tänkte jag,
nog är väl fattighuset
ett minne blott, idag?”
Först sa hon inte något,
betraktade mig blott
med ljusa kloka ögon
som skiftade i grått.
Hon höll mig fast med blicken
i väl en halv minut
och läste mina tankar,
sen sade hon till slut:
”I dina ögon ser jag
en bild av vad jag är:
en fattig gammal kärring
som ställer till besvär.
Visst har jag blivit äldre
och nog är kjolen grå,
men under dräkten är jag
en människa ändå.
En gång i livets början
var jag helt ung, som du.
Då visste jag blott litet
av allt det jag vet nu.
Då sökte jag en mening
med livet på vår jord.
Jag litade på alla
som talte stora ord.
Den största skam jag visste
var fattigdomens lott,
jag ville ha en andel
i rikemännens pott.
Omsider fick jag veta
vad livet innebar.
Den bittra läxan sitter
i ryggen ännu kvar.
Nu har jag lärt mig leva
i världen, som den är.
De enda ting jag äger
är kläderna jag bär.
Måhända känns det tarvligt
att be om en bit bröd,
men riktigt fattig är du
när själen lider nöd.”
Hon gick sin väg helt stilla
och lämnade mig stum.
Jag stod på förstutrappan,
långt bortom tid och rum.
Jag lärde mig den kvällen
när kinden brände het,
att aldrig mer förakta
vad gamla gummor vet.
…
Strax innan sömnen tog mig
jag tänkte till ett slag
på varför gumman kommit…
… jag undrar än idag.