NIONDE DAGEN I FASTEPERIODEN
Jag skrev en dikt för rätt många år sedan som jag blev mycket nöjd med – utom den allra sista radens allra sista ord.
Där hade jag skrivit ”den”, eftersom det skulle rimma på ”vän” i raden ovanför.
Ordet ”den” i slutet av dikten syftar tillbaka på den cykel jag i dikten kallade för ”vän”, och det kändes väldigt konstigt att göra min vän till en sak igen, i slutraden.
Men nu finns det en lösning på mitt dilemma. Att jag inte har tänkt på det tidigare!!!
Så här står det i dikten, från och med nu:
Min cykelsadel är en sak
som ständigt misshandlar min bak.
Varenda gång jag kör i gupp
jag flyger obarmhärtigt upp
sen lika obarmhärtigt ner
tills ändan inte orkar mer.
Så fort min cykel börjar skumpa
jag känner hur min stackars rumpa
blir ömmare och ömmare.
En oinsatt bedömare
gav råd, och sa ”Byt sadel då!”
Han kunde inte alls förstå
att Majk, min cykel, är en vän.
Ett byte skulle såra hen.
🙂
(Om du vill kan du läsa fler av mina dikter på diktsidan.)
P.S.
Det finns språk som alltid har haft könsneutrala personliga pronomen. Finskan är ett av dem. Äras den som äras bör!
[fb_button]