När jag först började tänka att jag skulle bli präst, för sisådär trettio år sedan, kunde jag inte riktigt tänka att jag skulle bli ”präst”. Jag var inte tillräckligt god, eller duktig, eller allt möjligt annat som jag tänkte att en präst måste vara.
Numera inser jag att jag visserligen inte är ”tillräckligt” god eller duktig, men att jag inte heller behöver vara det. Om Gud kallar mig (eller dig, eller någon annan) till att bli präst, då är det Guds ansvar att jag (eller du, eller någon annan) är sådan som jag (eller du, eller någon annan) behöver vara för att kunna vara präst.
Jag skulle fortfarande väldigt gärna vilja vara tillräckligt god och duktig och allt möjligt annat som jag skulle önska att en präst skulle kunna vara. Men jag förstår att det inte är nödvändigt. Jag får vara den jag är, med alla mina fel och brister – och med alla mina förmågor och tillgångar. En präst ska inte vara bättre än alla andra. En präst ska vara en helt vanlig människa, men med en särskild kallelse och en särskild utbildning.
Hoppa till innehåll