Jag var i London, stod vid en damm i Hyde Park, och jag var ledsen. Jag hade av olika skäl tappat bort Gud, och ville hitta Gud igen.
Nu är det ju inte så att man kan ”tappa bort” Gud. Han är alltid nära, vi behöver bara tänka på Gud så är han där. Men du förstår säkert vad jag menar.
Jag pratade med Gud en lång stund. När jag sedan vände mig om såg jag över dammen en stor och mycket vacker regnbåge. Jag blev överraskad av att se regnbågen, och mycket glad. Den blev för mig ett tecken på att Gud hade dragit mig till sig igen (1 Mos 9:12-17).
Idag, på trettondedag jul, läser vi om ”några österländska stjärntydare” som sökte efter ”judarnas nyfödde kung” (Matt 2:1-12). De ville se honom, och fira honom.
De hade sett en stjärna som på ett speciellt sätt blev ett tecken för dem att det hade fötts en kung, och de följde stjärnan. Men när de började närma sig drog de den, i och för sig logiska men felaktiga, slutledningen att judarnas kung måste vara född i palatset i judarnas huvudstad, Jerusalem. Därför slutade de titta efter stjärnan och drog till Jerusalem på egen hand.
Så småningom fick de klart för sig att de hade tagit miste, och började titta efter stjärnan igen. Och ”när de såg stjärnan fylldes de av stor glädje” (Matt 2:10).
Jag tror att jag förstår hur de kände sig. Jag kände likadant, den där dagen i London.