Häromdagen satt jag bredvid en person som luktade väldigt illa. Min gissning är att hen inte hade tillgång till ordenliga tvättmöjligheter, för hen verkade inte vara nergången i övrigt. Men det har inte med saken att göra.
Vad jag vill skriva om är i stället att jag, när jag satt där bredvid den här illaluktande personen, märkte att jag inte gärna ville andas in. I alla fall inte genom näsan.
Jag kan vara ganska känslig för lukter. När det luktar illa brukar jag försöka att hålla andan tills det inte längre luktar lika mycket.
Mina vänner har då och då kommenterat det, och skrattat åt mig och sagt att det är ju bara att andas genom munnen i stället, så känner man inte lukten.
Men – och det är ett stort ”men” – lukten försvinner inte för att man inte längre känner den. Och det som luktar illa finns kvar i luften även om man andas genom munnen. Och då får man in det i munnen och i luftrören ändå, fastän man inte känner lukten.
Och här kommer min poäng för dagen: Är det så vi gör för att slippa bry oss om saker som stör oss? Andas vi genom munnen, bildligt talat, för att inte känna den dåliga lukten? Som om det vi inte gillar skulle försvinna, bara vi inte känner ”lukten” av det?